Panama den 17.03.2002

Det här blir ett långt resebrev. Ni får läsa det i omgångar. Meningen är att de skall bli kortare och bli tätare mellan resebreven. Vår dator gick sönder på vägen från Trinidad till Grenada och blev ersatt med en från min son Magnus, som transporterades till Cartagena i Colombia tack vare hjälp från Bengt och Louise på Tinto. I San Blas finns inga internetcaféer och i Colon där Panamakanalen börjar blev det stressigt med allt som var runt kanalpassagen. Nu ligger vi i Stilla Havet vid Balboa YC efter att vi gått igenom Panamakanalen den 13-14 mars. 

Vi är glada för alla hälsningar hemifrån och det är alltid trevligt att höra ifrån Er. Så sänd oss gärna en rad över Internet.  Det kan ta lite tid innan vi svarar då det blir långt mellan Internetcaféerna när vi kommer ut i Stilla Havet, men vi skall försöka att svara alla personligen när tillfälle ges. . 


Resebrev

Trinidad

31/10 2001. Lämnar Sverige tidigt på morgonen och flyger med mellanlandning i London till Trinidad. Är det kackerlackor ombord? Har solcellerna hållit batterierna laddade? Finns det mögel ombord? Är något stulet? Vid sjutiden på kvällen landar planet på den helt nybyggda flygplatsen. Immigration och tull är inte som hemma och det tar lång tid innan jag kommer igenom till den väntande taxin. När jag kliver ut från flygplatsen så möter den varma fuktiga tropiska natten. Den är både skön och bedövande. Svetten börjar rinna trots tiden på dygnet. Taxin går igenom Port of Spain, Trinidads huvudstad. Vägarna är bra för att vara i denna del av världen men mycket dåliga om vi jämför med våra svenska vägar. Efter 45 minuters resa kommer vi till Chauguaramas och tullen där, som skall se vad jag har med mig för saker till båten. Detta verkar mest vara en formsak för att de skall kunna få 170 kr pga. övertid. De stämplar min lista  och tittar förstrött på de få saker jag har med, och förstår definitivt inte vad det är, och sedan kan vi åka vidare till Coral Cove, marinan där Sefir ligger.

Allt ser mycket bra ut ombord. Inga kackerlackor kilar över durken. Lite mögel har det blivit på undersidan av sprayhooden men annars ser allt bra ut. Det är 30 grader varmt ombord men jag somnar gott i akterruffen med alla ventiler öppna. Nästa dag börjar jagandet efter allt som behövs för att få Sefir utrustad.

Beställer en ny generator en Balmar på 100 amp/tim i stället för Volvo Pentas original på 55 amp/tim.
 
Beställer en vindgenerator för att ta vara på vinden och få ut lite extra energi.

Beställer en watermaker, som drivs av en kilrem precis som en generator på en motor. Fördelen är att vi slipper att ha en stor elmotor som drar mycket ström.
 
Beställer bottenmålning. Denna sprutas på och tack vare det så kan vi få ett tjockt jämt skikt. Lägger på 20 liter färg, vilket är fyra gånger mer än vi skulle få göra för en säsong hemma.

Det finns givetvis mängder av andra arbeten som måste göras. Polering, tvättning, städning, reparation av biminikapp, tvätt av sprayhood, ny jordning till kortvågsradion, service segel, ny gummiupphängning av kylkompressor, polering av propeller och mängder med andra små arbeten som ofta tar betydligt längre tid i värmen än de skulle  ha gjort hemma.

Ett stort problem här nere är att ingen håller några tider, vilket gör att du väntar i timmar på att någon skall komma, som sedan aldrig kommer. Leveranstider är detsamma. Generatorn jag beställde skulle först kunna levereras inom tre dagar sedan inom en vecka och till sist fick jag den monterad efter 27 dagar.

Ett annat stort problem är att alla påstår sig vara så duktiga på allting. Oftast är du själv betydligt duktigare än de s.k. specialisterna. Monteringen av generatorn gjordes mycket klantigt och jag fick själv vara med och anmärka på saker för att få dem rätt gjorda. Till watermaker gjordes en konsol ovanpå motorn som byggdes i aluminium här i Trinidad. Den svetsades så otroligt dåligt att alla svetsar har brustit.

En fördel på Trinidad är att allt finns att få tag på. Det finns mängder av båttillbehör och bra marinor. Servicefirmor av de mest skilda slag finns och kvalitén på arbetena är mycket varierande. Några är bra men 90 % är mycket dåliga.

20.11. Sjösättning. Äntligen. Motorn startar på första försöket. Efter att ha bott ombord på en uppläggningsplats där man sandblästrar så dammet yr och andra maskiner går hela dagen är det skönt att få komma i havet igen. Det känns skönt att känna båtens stilla rörelser även om hon bara ligger vid en brygga och det känns faktiskt lite svalare i båten nu när hon är i sjön trots att vattentemperaturen är 29 grader.

Chauguaramas är ingen särskilt vacker plats med alla sina upplagda båtar. Här finns visserligen allt som båtfolk behöver. Härliga leksaksaffärer för båtfolk. Billiga och bra restauranger där vi äter och möts på kvällarna och det finns många svenska båtar här. På Coral Cove, marinan där Sefir ligger, finns fem svenska båtar och på andra varv finns minst tio till. Båtfolket möts på kvällarna och tar gärna en pizza eller något annat tillsammans. Efterhand så kommer alltfler båtar i sjön och även om arbetena med båtarna fortsätter även efter sjösättningen så far de flesta ut till några öar och vikar utanför Chauguaramas under helgerna. Den 23 november var en sådan fredag. Jag sitter ensam på pizzerian och tycker lite synd om mig själv. Det droppar från luftkonditioneringsaggregatet över huvudet på mig ner på bordet och pizzan känns träig. På väg till Sefir i hamnen hör jag ett steelband som spelar. Först verkar ljudet komma från restaurangen mitt över viken men när jag kommer ner så hör jag att det kommer från den amerikanska båten Osprey den största båten i marinan. Den ligger längst ut på nocken på en av bryggorna. Jag går ner och lyssnar på bryggan tillsammans med många andra. Då kommer ägaren till båten och bjuder in oss på fest. Här bjuds på drinkar och vin med mängder av tilltugg. Det dansas på däck. Den fem man starka anställda besättningen serverar. På akterdäck står en 20 mans steelbandsorkester med 20 stora bensinfat och mängder med små. Jag frågar ägaren om det är något speciellt man firar men det är det inte. Han hade bara inte hört något steelband trots att han legat på Trinidad i tre veckor och då hyrde han Trinidads bästa band för en kväll och har fest. Har man obegränsade resurser och 100 kvadratmeter akterdäck, som är som gjort för ett steelband, så varför inte. Efter några timmar avslutas festen och jag drar mig tillbaka till Sefir. På morgonen är Osprey borta och på väg till Tobago.

Den 24 och 25 november går jag ut med Sefir till Spetälskeön Chacachakare och kör den nyinstallerade watermakern. Gör 500 liter vatten och ersätter allt vatten i tankarna med watermakervatten. Vattnet smakar alldeles utmärkt. Kallt är det lika gott som vilket källvatten som helst. Några svetsar i ställningen till watermakern brister och får göras om när vi kommer tillbaka. På lördagskvällen går jag in till Scottland Bay en vacker vik med branta bergssidor där djungeln går ända ner till vattnet. Ankrar på nio meters djup. Trädgrodornas spel hörs tydligt hela kvällen och på morgonen hörs apornas vrål inne i djungeln. På söndagskvällen går jag åter in till Chaguaramas. På vägen in möter delfiner som följer med ända in bland de uppankrade båtarna

1.12 Elisabeth kommer. Härligt att träffa Elisabeth igen. Möter på flygplatsen med taxi.

Den första advent firar vi med kaffe och pepparkakshjärtan och har alla de andra svenska båtarnas besättningar ombord.

En av de sista dagarna på Trinidad råkar vi ut för något kusligt. Vi hade precis lagt oss när vi ser en reflex av lågor i den öppna akterluckan och det börjar lukta bränd plast. Vi kommer fort upp. Då har eurokontakterna som förbinder sladden till landströmmen med båten börjat brinna. Jag rycker snabbt ut kontakten och lyckas kasta en scotchbrite som ligger under som också tänt eld i sjön. Då flammar kontakten som ligger i sittbrunnen upp. Jag rusar iland och  drar ut kontakten på bryggan och då slocknar elden i kontakten. Det är givetvis en kortslutning i kontakten som orsakat branden. Kontakten har smällt ihop till en plastklump. Det måste ha berott på att en ledare lossnat och kortslutit. Frågan är bara varför inte säkringen på land löste ut. Antagligen har man 100 ampere säkringar eller inga alls. 



Grenada

4.12  Klarerar ut från tull och emigration. Vi går ut tillsammans med Tinto (Bengt och Louise) och Lorna (Bo och Vivi Maj). Vi ankrar i Scottland Bay några timmar. Äter middag innan vi ger oss ut på havet. Det känns som en befrielse att äntligen få ge sig ut på havet igen. Tinto och Lorna går mot Los Testigos (några små öar ute i havet utanför Venezuela) medan vi går mot Grenada. Vi styr rakt norrut. Det är ingen vind så vi går för motor. I mörkret ser vi lanternorna från Tinto och Lorna långsamt försvinna mot nordväst. Långsamt ökar vinden och till sist kan vi sätta segel. Det känns ljuvligt, även om vi är lite ringrostiga och rör oss klumpigt ombord. På natten passerar vi ett oljeborrtorn, som passande nog för årstiden ser ut som en julgran med alla sina lampor. Lagom i gryningen dyker Grenada upp och klockan 8 ankrar vi i Prickley Bay.

Den vanliga inklareringsproceduren förestår men det är bara en vänlig gammal man som sitter på kontoret och sköter både tull och immigration. Alla papper fylls i med 3 kopior en omgång för immigration och en annan för tullen. Vi vandrar runt på vägarna runt Prickley Bay. Här är välmående med stora villor och blommande trädgårdar där Bouganvilla i alla färger klättrar överallt längs staket och murar . Människorna är vänliga. Vandrar tillbaka till jollen och åker ut till Sefir. Badar och läser. Försöker starta datorn men den vill inte. Det är onekligen lite trist då datorn ombord används till mycket. Den används till inmarsaten, som vi kan sända mail med över satellit. Den används till att lagra digitala kort. Den används att skriva på. Den används till att ta ner väderfaxar över kortvågsradion. Den används till navigering.

Nästa dag kommer Vindela med Jerk ombord inseglande och ankrar bredvid oss. Vindela är en Monsun 31:a och Jerk är f.d. professor i mekanik men har ägnat de senaste 30 åren av sitt liv åt data.

Grenada är en av alla dessa länder i Västindien som antingen tillhört England eller Frankrike.
Folkmängden är ca 100 000 personer och huvudstaden är Saint Georges. Ytan är 344 kvadratkilometer och naturen är mycket bergig, vilket gör att passadvinden pressas uppåt och kyls av och moln bildas som ger mycket regn över ön. Turismen är mycket viktig för ekonomin men här odlas också mycket kryddor och bananer.

Vi åker på en dagsutflykt med taxi tillsammans med Jerk upp i bergen. Här finns små vattenfall. Djungeln doftar jord och fukt, då och då kommer stråk av blomdoft. Här finns mängder av blommor och frukter av alla de slag.  Vi besöker en gammal fabrik där man bereder kryddor främst muskot men även nejlika och lagerblad. Resan går över bananplantager på slingrande serpentinvägar ner till en liten fiskeby Gouyave där vi äter en god lunch på någon form av fisk. Trötta men nöjda kommer vi tillbaka på kvällen till våra båtar.

8.12 Klarerar ut. Åker sedan till Saint George med Taxi tillsammans med Jerk. Besöker marknaden, som är en upplevelse av folkliv. Här säljs grönsaker, korgar, plastbunkar och allt man kan tänka sig behöva för ett liv här på Grenada. Plånboken får man hålla hårt i trängseln. Vi handlar grönsaker, stora ljuvliga avokado, bönor och sallad. Georgetown ligger som i en gryta ner mot havet och husen klänger på bergssidorna runt om. Vi besöker fortet som en gång i tiden skyddade hamnen från anfall från havet. Här uppe sköts premiärministern och flera andra ministrar 1983 efter en blodig kupp. USA ingrep senare mot de kommunistiska kuppmakarna och nya val utsåg en ny regering. Efter en god lunch nere vid hamnen tar vi en taxi tillbaka till Spice Island marina där våra jollar ligger kvar och väntar. Vi åker ut till Sefir och Vindela och fem på eftermiddagen lämnar vi Grenada och seglar västsydväst mot Los Testigos.   



De Venezuelanska öarna

Los Testigos

Att vi seglar på natten beror på att vi vill komma fram till nästa plats i dagsljus. I Västindien får man räkna med att fyrar inte lyser och att sjömärken inte ligger utlagda. Fiskare kan ha sina nät utlagda utan markeringar och ibland stämmer inte sjökorten. Det är också svårt att hitta rätt på en ankarplats när det är kolmörkt ute. Det är också skönt att segla på natten när man slipper det intensiva solljuset.

Vi får en fin segling och farten är över 7 knop tack vare en kraftig medström. På sennatten rullar vi in genuan för att inte komma till Los Testigos innan det ljusnar. Kl 8 ankrar vi utanför Isla Iguana där kustbevakningsstationen ligger. Denna är en märklig rund vit byggnad som också utgör Los Testigos läkarstatation. När de ser oss vid byggnaden så ser vi en man som sätter på sig en uniformsrock med lite revärer. Han kommer ner och skriver in oss i en stor liggare och vi får tillstånd att stanna i tre dygn. Vi är nu i Venezuela så det är spanska som gäller och vi har inte helt lätt för att göra oss förstådda. Vi vandrar runt på ön, här lever ca 100 personer, vilket är merparten av innevånarna på Los Testigos. Alla verkar leva på fiske. I byn finns en liten kyrka 25 kvadratmeter stor. En del getter vandrar runt på ön mer eller mindre förvildade.

På eftermiddagen flyttar vi över till Isla Testigo Grande bara ett par sjömil bort. Ankrar utanför en liten by. På kvällen går fiskebåtarna ut oftast utan några lanternor. Ser kusligt ut. Vi vaggas till söms av lätta gungningar och suset från passadvinden i riggen.

10.12 klockan 8. Pratar med flera andra seglare på nätet. Nätet består av en mängd skandinaviska seglare som ropar upp på kortvågsradion (SSB:n) på 8182 kHz. Klockan 9 (klockan 14 svensk tid) är ett annat skandinaviskt nät på 16546 kHz.  Chiquitita leder båda näten och ligger i Scotland Bay på Trinidad. Vi pratar med Lorna och Tinto, som ligger före oss och just kommit till Blanquilla en annan ö utanför Venezuela. Vi pratar med El Cordero (Kenneth Petterson), som just kommit fram till Tobago efter sin femte översegling av Atlanten.

Senare på dagen kommer Vindela inseglande och ankrar upp bredvid oss. Badar och läser. På kvällen äter vi vår middag i sittbrunnen och ser på Los Testigos höga karga berg som reser sig runt om oss.

Nästa dag åker vi iland och ger oss på en vandring upp för berget. Vi följer en stig som mest består av stenblock. Överallt är det snåriga buskar och kaktusar. Små ödlor kilar mellan stenblocken. En lång smal orm en meter lång och smal som en penna finns uppe i en buske. Stigen är brant och ibland är det mer bergsbestigning än vandring. Det är väl att vi har med oss vattenflaskor för det är varmt och svettigt. Efter en och en halv timma så har vi kommit upp till toppen. Sista biten får vi kravla oss upp längs lodräta stenblock för att komma upp till fyren som står på bergets topp, men vi får belöning, utsikten är vidunderligt skön,. Nedför går det sedan betydligt fortare, men benen är möra efter detta rejäla arbetspass.


Blanquilla

Vid femtiden lämnar vi Los Testigos och seglar mot Blanquilla en annan ö långt ute i havet utanför Venezuela. Vindela startar samtidigt. Vindela försvinner i aktern men vi ser hennes lanterna under större delen av natten. På förmiddagen går vi in till Blanquillas västsida. Blanquilla är en låg ö som består mest av sand men en och annan klippa sticker upp. På kvällen sitter vi tillsammans med Jerk och njuter av den gulröda solnedgången

Nästa dag ger sig Vindela iväg vid ettiden. Vi åker iland med jollen. På stranden av vitgul korallsand står tre höga palmer. Ett par en meter långa varaner klättrar snabbt upp i palmerna. Sefir ligger utanför på svaj.


Los Rouques

Vid fyratiden är det dags för oss att ge oss av västerut mot nya öar. Vinden är svagt ostlig. På kvällen kommer några regnskurar och vi får åter vind från nordost. På morgonen närmar vi oss Los Rouques en arkipelag av öar och korallrev. Vi går in vid sydöstra hörnet. Rundar in mellan reven och får snabbt sjölä. Sjökorten stämmer dåligt. Det är lite stressigt innan vi hittar rätt bland reven. Följer ett inre rev i lugnt vatten. Utanför täcker ett yttre rev som tar ner all sjö från havet.  Här inne bland reven gäller ögonnavigering och det gäller att ha solen i ryggen. Rev som ligger nära ytan skimrar i brunt. Grunt liggande sand är intensivt turkost. Djupare vatten skimrar i mörkare blå toner. Revet är lätt att följa norrut. På nordsidan av Los Rouques går vi västerut över små fjärdar med flera fina små öar. Vid ön Sarquri går vi in då Lorna och Tinto ligger där. Trevligt att träffas på nytt.

Nästa dag flyttar vi tre sjömil till ön Carenero. Samtidigt med oss kommer fyra stora motorbåtar. Vi ankrar i inre delen av viken en bit utanför mangroven. När Venezuleanerna  går ut med sina motorbåtar, som nästan alltid är trevånings höghus med enorma fiskespön, så har de med sig jollar med starka utombordare, uppblåsbara bananer som går att sitta gränsle på och åka efter jollen med. Partytält finns också med och ställs upp på stranden. Det är rätt livligt i viken men här finns fin snorkling på revet utanför viken. Inte så mycket levande korall men mängder av ovanligt stora vackra fiskar i de mest fantastiska färger. På natten är det nästan vindstilla och moskiterna kommer ut från mangroven. Eftersom vi har allt öppet i båten som går att ha öppet p.g.a. värmen så kommer det in många odjur. Det är bara att välja mellan att ha ett lakan över sig från topp till tå och svettas eller att bli biten. 

16.12. Seglar en kort bit ner till Cayo de Agua. Det är en jobbig insegling bland reven. Sjökortet stämmer inte. Pilotboken stämmer inte. Kommer väl in med långsam fart och ögonnavigation.  Ön är helt obebodd liksom de flesta öar här. Vandrar längs stranddynerna. Här finns fantastiska snäckkolonier på stenar och träbitar längs stranden. Snäckornas skal skiftar i blått, rött grönt brunt.  Reven runt omkring skyddar oss från sjön men vinden har fritt spelrum. Det blåser bra och alltid från öster ofta 10 m/sek eller mer.


Aves

Nästa dag tar vi ett längre skutt på 34 sjömil över till Ave de Barlovento. Innan vi går så tar vi av motorn på jollen och lägger upp jollen på däck. Vi släpar aldrig på jollen till havs, risken för att den skall slå runt i en sjö är alldeles för stor. Vi letar oss ut bland reven och sätter genuan, storseglet får ligga beslaget i dag under sitt kapell. Tinto försvinner snabbt som vanligt. Lorna länsar med två försegel och går ifrån oss.  På eftermiddagen kommer vi till
Isla Sur. Här stämmer sjökortet bättre och vi ankrar upp väl skyddade av rev vid en fantastisk fågelkoloni med främst rödfotade sulor som häckar i de stora mangroveträden. Vi åker in med jollen och tittar på deras häckningsplatser. De är fullständigt orädda och låter oss se på dem på bara ett par meters avstånd. Överallt sticker det upp vita lurviga huvuden från nykläckta fågelungar. Inne bland sulorna ser vi också vita hägrar. Dessa är lite mindre än våra gråhägrar men mycket eleganta. På ön finns eremitkräftor som lever på land. Det ser ut om det ligger mängder med snäckskal på ön som plötsligt börjar vandra iväg. Petar man på dem så lägger de sig alldeles stilla. Tar man upp dem så kommer snart en stor klo ut ur skalet som försöker komma åt att nypas. Allt eftersom de växer till så byter de ut sina skal mot större och större. På ett ställe ser vi en hög av eremitkräftor. Det visar sig vara en död sula som man kalasar på.

Flyttar nästa dag den korta biten till Ave de Sotovento. Vi lägger oss utanför en liten ö med avsikt att gå tidigt nästa dag. På eftermiddagen får vi besök av kustbevakningen som vill se pass och våra papper. De går ombord och letar i båten, troligtvis efter knark. Vi bjuder på öl och Coca Cola. De noterar upp våra passnummer och båtens registrering. Det blåser kraftigt här men vi har sjölä.

Många av Er frågar sig kanske varför vi inte seglar in till Venezuelas fastland. För vår del beror det på att kriminaliteten är mycket stor i Venezuela. Vi har sett mängder av bilder från kusten av Venezuela och där är oerhört vackert. Vi seglar ihop fyra båtar, men skall vi vara tvungna att gå vakt på nätterna för att skydda oss, och mot väpnade rån kan vi ändå inte skydda oss, så föredrar vi att hålla oss långt ut från kusten. Bland svenska seglare vi känner så har det skett två rån det sista året och det är inte bara svenskar som råkar ut för grov kriminalitet i Venezuela. Landet är säkert ett av det vackraste länderna på jorden och samtidigt ett av de rikaste med mängder av olja och mineraler. Stora delar av befolkningen är samtidigt oerhört fattiga och utan någon som helst utbildning. Samhället i Venezuela är korrupt och försöker inte ens skapa något som skulle ge människor chansen till ett drägligt liv.


Bonaire

Seglar nästa morgon mot Bonaire. Plattläns som börjar med 6-7 m/sek och ökar till ca 12 m/sek. Sjön är grov särskilt när vi närmar oss udden av Bonaire. Seglar i sjölä av ön den sista biten upp till Kralendijk, där vi förtöjer vid en boj.


Bonaire 20.12. Bonaire tillhör Nederländska Antillerna som består av Bonaire och Curacao strax norr om Venezuela och Sint Maarten, Sint Eustatius och Saba som ligger i norra delen av Västindien. Till 1986 ingick även Aruba i Nederländska Antillerna men har numera en självständig ställning under Nederländerna. På Bonaire utvinns salt ur havsvatten. Stora delar av södra Bonaire består av mycket låglänt mark med jättelika dammar där man låter vattnet dunsta av och till sist får man bara saltet kvar. Vi konstaterade att saltproduktionen på Bonaire skulle räcka till 4 miljarder löskokta frukostägg per dag. Bonairs största inkomstkälla är troligen turismen. Här finns kanske Caribiens klaraste vatten. Där vi låg vid vår boj utanför huvudstaden så var siktdjupet fantastiskt. Här finns mängder av vackra korallrev och kring båten kunde vi snorkla i ett fantastiskt vatten. När vi snorklar så tar vi gärna med oss gammalt bröd som löser upp sig i vattnet och som lockar till sig mängder av de mest fantastiska fiskar.   Vi bilade ut på ön under en dag. Röda Flamingos vandrar överallt i saltdammarna på sydöstra delen av ön medan den nordvästra är bergig och full med låga buskar och kaktusar.

23.12 Jerk på Vindela fyller 70 år. Vi uppvaktar Jerk på morgonen med en krans av fiskar och sjöstjärnor gjord i aluminiumfolie. Jerk får också en tröja, en hatt och ett par shorts. På dagen handlar vi alla gemensam julmat och sedan tillagas maten ombord på respektive båt. På vår lott har fallit sillen och köttbullarna. På kvällen bjuder Jerk på middag vid en av strandrestaurangerna. Vi får västkustsallad serverad i snäckskal och en fantastisk tornedau.

Julafton. Av Elisabeth får jag två par badbyxor Elisabeth får en väska med molas på av mig. På kvällen samlas vi ombord på Tinto, som har den största sittbrunnen, tillsammans med all mat som tillagats. Tillsammans med öl, linjeakvavit och Ålborgs jubileum avnjuts en 6 timmars middag medan solen går ner i väst.


Curacao

Den 28.12 lämnar vi Bonaire med stor saknad och seglar mot väster. Vi får en fin läns ner till udden av Curacao och sedan en fin slör upp till inloppet av Spanish Water. Inloppet är smalt
och det gäller att inte komma för nära reven då vi möter flera andra båtar.  Vi går långsamt upp genom sundet och ankrar på en stor öppen flad ett par hundra meter från land. Här ligger vi ankrade som i en insjö. Här blir inga stora vågor men däremot slår vinden ner och det blåser ständigt. Vindgeneratorn klarar här hela strömförbrukningen för Sefir tillsammans med solcellerna. Nästa dag åker vi in till Wilhelmstadt och klarerar in. Wilhelmstadt är en mycket trevlig stad. En naturlig kanal löper upp rätt genom staden till den jättelika hamnen innanför. Över kanalen flyter en svängbar pontonbro på ett par hundra meters längd. För att öppna och stänga denna så används 2 stora dieselmotorer. Hela bron svängs helt enkelt i 90 grader när ett fartyg skall passera. Husen i Wilhelmstadt är typiskt Holländska med smala gavlar och spetsiga tak. De är målade i kraftigt karibiska färger. Knallblått. Knallrött. Knallgult. Efter kanalen ligger flera restauranger där vi sitter och följer livet i kanalen.

Curacao har flera raffinaderier i sin stora hamn. Det är mest tankbåtar som kommer och går igenom kanalen, men här finns även reparationsvarv. Här bor 140 000 personer. Turismen är den största inkomstkällan. Mängder av kryssningsfartyg besöker Curacao. Sedan 1634 har det varit en holländsk koloni men tillhör numera Nederländska Antillerna, som är ett eget land under Nederländerna.

Nyårsafton. Hyr bil och åker först och handlar mat inför kvällens fest. Därefter ger vi oss ut på en tur runt ön. Ön är mer bergig upp mot nordväst. Vägarna är förvånansvärt bra. Landskapet är mycket torrt och den vanligaste växten är kaktusar av olika sorter. Längst ut mot väster, vid Westpoint, hittar vi en restaurang som ligger längst ut på en klippa där vi äter gott och har utsikt över det turkosblå vattnet. När vi åker tillbaka mot Spanish Water så uppstår trafikstockningar på flera ställen. På nyårsafton lägger man ut långa band med smällare på vägarna ofta 50-100 m långa. Sedan avstannar all trafik medan smällandet pågår och en tjock rök lägger sig över omgivningen. Överallt längs vägarna ligger drivor av rött papper från dessa smällare och då har vi ännu inte kommit till nyårsaftons kväll.

På kvällen samlas vi åter i Tintos stora sittbrunn. För en gångs skull så är det vindstilla. Vi äter och dricker gott av vår rökta lax och Chilenska champagne. Vi ligger mitt ute på Spanish Water medan fyrverkerierna, som verkar pågå i oändlighet, smäller och gnistrar runt om oss. Varje familj med självaktning satsar stora pengar på fyrverkerier och smällare och det märks med besked. En och annan nödraket stiger också mot skyn.

I Wilhelmstadt finns flera intressanta museer. Särskilt det som behandlade hela den ohyggliga period som slavhandeln utgjorde. Sjöfartsmuseet var också sevärt.

Den 9.1 seglar vi från Spanish Water. Vi följer kusten av Curacao upp till Boka Santa Krus en vacker liten vik med korallsand med klippor på sidorna. Här finns små grottor i klipporna, som vi simmar in i när vi snorklar. Vi ligger kvar en extra dag innan vi seglar vidare till Aruba.


Aruba

Efter 50 sjömils segling kommer vi till Aruba. Först möter oss ett oljeraffinaderi på södra udden.  Där bolmar och pyser det. Vi är först inne och ser om vi kan hitta en ankringsplats nära raffinaderiet men omgivningarna är inte alltför trevliga. Fortsätter upp till Oranjestadt och ankrar inte långt från flygplatsens landningsbana. Får nästan väja för ett landande passagerarplan. Det känns som om masten skulle kunna slå i planet. Antagligen är det gott om plats men det är inte var dag man väjer för flygplan. Kvällen och natten blir livlig med alla landandeoch startande flygplan. Aruba är en stor turistö och skatteparadis. På morgonen seglar vi vidare till ön västra strand. Här ligger alla stora hotell och en oändlig sandstrand breder ut sig. Vi ankrar långt från land på ca 4 meters djup. Överallt är turistaktiviteter parachuting (Fallskärm som bogseras efter motorbåt), dykturer, glasbottenbåtar, nattklubbsbåtar och turistubåtar.


Seglingen Aruba till Cartagena

Nästa dag ger vi oss iväg mot Colombia. Vi har försökt att få tag på väderprognoser. Vi har lyssnat på Herb en amerikan som ständigt hjälper båtar med väderprognoser. Carsten från Panama som också är mycket duktig hjälper oss också. Han har specialstuderat vädret och kollat med lokala väderprognoser från Colombia. Vi får också väderfax. Alla utom Herb säger att vi skall få bra seglingsväder. Varför är vi då så noggranna? Här blåser ju alltid passadvind på 7-10 m/sek. Det finns dock undantag. Kusten från halvön Guajira (nordspetsen av Colombia) och ner till Cartagena är ökänd för sina hårda vindar. Denna halvö är ett av de fem värsta kapen i världen. På land nära kusten finns höga berg  med ända upp till 5 400 meters höjd som hjälper till att förstärka vindarna.

13.1. Vi fyra svenska båtar med olika fart under segel, lämnar Aruba med vissa mellanrum för att vi på det sättet skall kunna hålla ihop båtarna något. Sträckan ner till Cartagena är ca 400 sjömil. Först ger sig Vindela av sju på morgonen och därefter Lorna tio.  Själva går vi ett och Tinto strax efter. Vi har lagt ut gemensamma waypoints så att vi vet vilken väg vi följer. Dessa har vi lagt ca 50 sjömil från land ungefär vid 1.000 m kurvan på sjökorten. Först styr vi åt väster med en dragning åt norr och vid midnatt mellan den trettonde och fjortonde februari kan vi styra mer västerut och senare på morgonen en kurs mer med dragning åt söder. Vi har seglat otroligt fort med vindar i kulingstyrka och en kraftig medström på stundtals 3 knop. Sjön är inte så farlig tack vare att vind och ström går åt samma håll.  På morgonen avtar vinden och det är lite lugnare under dagen. Första dygnet seglar vi 184,1 sjömil med en genomsnittsfart på 7,67 knop. Under en sextimmarsperiod seglar vi 53,3 sjömil med ett snitt på 8,88 knop. Vi fyra båtar har kontakt med varandra över VHF och SSB var sjätte timma och avlyssnar våra inställda frekvenser däremellan. 

På eftermiddagen andra dagen tilltar vinden igen och på natten har vi vindar på över 20 m/sek. Sjön blir grövre och grövre. Vi är lite oroliga för att sjön skall bryta över båten. Vågbergen rullar fram akter om oss. Det skummar och bryter på topparna. Vi har bottenrevat storen och genuan är inrullad med tre fjärdedelar. Ändå går det fort. Tyvärr kan man inte reva sjön. Vi loggar 11,2 knop i en surf på en våg. Snittfarten ligger på ca 7 knop. Det otäcka är om Sefir skulle kastas tvärs i en sjö. Oftast kommer de stora vågorna tre till fyra i rad. Om då den första vågen kastar båten tvärs så är risken stor att den andra bryter in över båten tvärskepps och i det läget kan båten slås ner. Båten tål givetvis det men det skulle vara mycket obehagligt att masten skulle slås ner till vattenytan. Ständigt är vi kopplade med våra selar för att inte riskera att slungas över bord. Autopiloten styr perfekt. När vågorna bryter i aktern och längs sidorna så kommer det saltvattenspray, som en dimma, in över båten. Strömmen vänder och blir en knop emot vilket gör sjön ännu besvärligare. På morgonen tredje dagen avtar vinden långsamt och går ner till i 8 m/sek för att på eftermiddagen åter öka. Vi kan äntligen släppa ut reven ur alla segel och sätta kurs mot Boca Grande det grundare nordliga inloppet till Cartagena. Det blir en kappsegling med dagsljuset. För att slippa 10 sjömil extra vill vi helst passera genom Boca Grande. Här finns bara en smal passage genom en under vattnet liggande rad av stenkistor, som är utmärkt med ett mörkgrönt bensinfat och en vit prick. Klockan 17 45 går solen ner och 18 10 passerar vi bensinfatet. Vi har fått en mycket noggrann positionsangivelse, som visar sig stämma exakt. Hade vi kommit en kvart senare så hade vi inte vågat passera in den här vägen. Vi går i mörkret upp och ankrar utanför Club Nautico i Cartagena. Tinto är fyra timmar före oss i Cartagena. Lorna kom mitt i natten och Vindela fick tillbringa ytterligare en natt till havs. Vi har haft tur allihop och ingen av båtarna har fått några skador i det hårda vädret.


Cartagena Colombia

16.1 Nästa morgon går vi in till Club de Pesca en mycket bra marina. Bengt på Tinto har lyckats ordna plats åt alla båtarna. Det är första gången på över 40 dagar som vi ligger förtöjda vid land. Annars har vi ständigt varit beroende av att ta oss i land med jollen, göra vårt eget vatten och generera vår egen ström. Här har vi landström och vatten och behöver inte snåla med vare sig det ena eller andra. På nätterna går beväpnade vakter på bryggorna och dygnet runt finns en vaktkur som kollar vilka som går in och ut på marinan.

Cartagena är en mycket vacker stad. Enligt uppgift från alla vi talar med så är det också en mycket säker stad. Ingen vi talar med har råkat ut för större stölder eller rån. Givetvis får vi passa oss för ficktjuvar och vi har aldrig mer pengar på oss än vi kan kosta på oss att bli av med.  Det pågår ett inbördeskrig men det förs främst i södra och östra delarna in mot Amazonas. Det är där inne kokainet odlas. I landet finns den s.k. fark-gerillan, som är en vänstergerilla, som verkat i landet i 40 år. Här finns också en paramilitär grupp, som inte lyder några regler alls. Dessutom finns Medellinkartellen som sysslar med förädling av narkotika och som håller sig med en privatarme. Hur man någonsin skall få bukt med denna situation förstår vi inte. Däremot skapar inbördeskriget stora problem. Byar ute på landet styrs en dag av gerillan och nästa dag av armen för att i nästa ögonblick drabbas av medellinkartellens privatarme. Detta gör att människorna flyr till storstädernas slum och skapar stora arbetslöshetsproblem, som i sin tur skapar kriminalitet. I landet är det vanligt med kidnappningar. De rika familjerna drabbas ofta av att någon medlem kidnappas och sedan får lösas ut med höga belopp. I bästa fall kommer medlemmen tillbaka med livet i behåll. Vi möts av en oerhörd vänlighet i det här landet och får många gånger tillfälle att tala om dessa förhållanden. Bitvis är man mycket öppen, samtidigt som vi märker att vi är inne på minerat område och inte får veta allt. Vissa alltför farliga frågor glider man gärna förbi utan svara på.

Colombia är ett stort land 2,5 gånger större än Sverige till ytan och med 40 miljoner innevånare. Här finns allt från höga berg till tropisk urskog. Anderna har sin norra utlöpare här. Här finns bördiga dalar med behagligt klimat året om. Längs kusterna och inne i djungeln mot Amazonas råder tropiska förhållanden med temperaturer på 30-35 grader på dagarna. Landet har stora olje- och mineraltillgångar. Dessutom finns stora skogar. Järnvägar och vägar är dåliga och lär säkert så förbli så länge man har inbördeskrig i landet. Landet i sig har alla förutsättningar för en mycket positiv utveckling men man måste få bukt med korruption, knarkhandel, gerilla och få flera år med lugn och ro.

Cartagena anlades av spanjorerna 1534. Centrum av staden är mycket spansk och omges av en ringmur ungefär som i Visby. Staden var under lång tid en av spanjorernas viktigaste städer i Sydamerika. Härifrån utskeppades mängder av guld för transport till Spanien. Dessa skepp var hett byte för sjörövare och kapare, som oftast höll till i Västindien. Här finns mycket kultur, vackra byggnader med blomstersmyckade balkonger ut över gator och gränder, magnifika portar och sköna patior därbakom, teatrar, museer, kyrkor och katedraler. Trevliga restauranger och caféer finns överallt och priserna är låga. Överallt möts vi av vänlighet även om t-shirtförsäljarna ibland kan vara väl påstridiga. Taxin är billig och kostar 3000 peso (15 kr) mellan marinan och centrum av staden. Ofta tar vi en promenad hem på kvällarna efter att vi har varit ute och ätit gott.

Här i Cartagena går det att få hjälp med det mesta. Problemet är att de flesta bara talar spanska. Vi har dock fått kontakt med German Spicker som har en järnhandel en bit från marinan. Han ordnar allt. Vi hade problem med några kulventiler i vårt toalettsystem. Han hade kulventiler dock med amerikansk gänga men hans verkstad gängade om kopplingarna. Har han inte en bit så gör han helt enkelt den på sin verkstad. Vår ställning till watermakern hade också säckat ihop. Fyra svetsar hade gått sönder pga. ett uruselt arbete på Trinidad. German var räddningen. Han tillverkade nya av rostfritt stål, och lämnade vidare de övriga aluminiumdelarna för ytterligare förstärkning. German är också Rotaryan liksom Jerk och jag.  Han hämtade oss till ett kvällsmöte på ett av de stora hotellen. Där fick vi en god middag och möjlighet att träffa ett antal mycket engagerade rotaryaner. Cartagena Rotaryklubb har mängder av projekt. Klubben bidrar med pengar till skolor för gatubarn. De bidrar med pengar till hjälp åt döva barn.  Man hjälper fattiga bönder att komma igång med grönsaksproduktion. Bidrar med sjukhushjälp till fattiga. Här finns ett oändligt hjälpbehov. Klubben inser visserligen att deras insats är en droppe i havet. Men om man kan få bort 20 gatubarn per år genom att få dem i skolutbildning och bidrar till deras skolgång så är det ändå 20 barn mindre som slipper att gå och tigga på gatorna. Samtidigt skapas för dessa barn en möjlig framtid.
 
I marinan ligger också Colombianernas egna båtar. Det finns några få segelbåtar men de flesta är vita motorbåtar modell höghus för utsjöfiske. Till varje båt är anställd en båtboy som för 1500 kr i månaden är heltidsanställd för att tvätta och sköta båten. Eftersom luftföroreningarna är stora så spolas och tvättas båtarna minst varannan dag och då särskilt på fredagarna. På helgen kommer sedan familj, vänner och tjänstefolk ner till båten och man far ut på några timmars tur.
 
En kväll är vi hembjudna till en Rotaryfamilj. De bor i en stor våning på 9-e våningen med en jättelik balkong med utsikt över hela bukten. Vi var ett 20tal personer som ledigt satt på balkongen och ända fanns det kvar en stor lekhörna till barnen med gungställning sandlåda och liten pol. Man lever sitt liv skyddat på balkongen. I vestibulen fanns beväpnad vakt som anmälde vår ankomst och sedan kunde vi ta hissen som gick direkt upp i våningen. Vi hade en mycket trevlig kväll. Alla var mycket intresserade av Sverige och vi kunde också fråga en hel del om förhållandena i Colombia.

En annan kväll blir vi utbjudna på sightseeingtur ute på Boca Grande den moderna välmående delen av Cartagena. Kvällen avslutas ute på marinofficersklubben, en fantastisk anläggning för sjöofficerarna och deras familjer. Vi bjöds på cartagenska specialiteter och därefter dansade vi salsa på diskoteket.

Den 7.2 lämnar vi Cartagena. Tiden här har varit fantastisk. Vi har fått kontakt med många människor och här finns en vänlighet och hjälpsamhet utöver det vanliga. Innan vi lämnar bryggan får Sefir sig en extra avspolning av sötvatten. Det lär antagligen dröja innan hon får en ny spolning av sötvatten om inte vår Herre sköter om det. Startar motorn och med mycket möda tar vi oss ut mellan de rostiga järnstolparna som våra akterlinor varit förtöjda vid. Går långsamt ut genom marinan, då hörs plötsligt det ihåliga ljudet från avgasröret då det inte kommer något kylvatten. Går 100 m och ankrar upp. Det är bara att hoppa i det inte alltför aptitliga vattnet inne i hamnen. Med en skruvmejsel rensar jag insuget av kylvatten under båten. Det är helt igenväxt och släpper inte igenom något vatten. Upp igen och startar motorn. Kylvattnet kommer snällt igen men upphör plötsligt lagom när vi fått upp ankaret och vi tvingas ankra om. Plockar isär kylvattenfiltret. Rensar det men där finns bara lite skräp. Bo på Lorna har hoppat över till Sefir och Lorna har förtöjt i aktern på oss. Då släpper vårt ankare. Vi har bara kastat i ankaret för att få ett tillfälligt stopp och inte för en rejäl ankring. Vi driver ner mot en annan uppankrad båt Lorna på en sida och Sefir på den andra. Vi lyckas bära av och får också hjälp av en amerikan med gummibåt. Det tar en stund innan det hela reder upp sig. Under tiden har jag fått igång motorn och kylningen fungerar. Vad som var felet andra gången har jag aldrig blivit klok på men troligen sög motorn luft genom kylvattenfiltrets lock. 

Vi fortsätter ner genom Cartagenas hamn Tinto, Lorna och Sefir. Vindela har gått ett par timmar tidigare. Vi möter ett par Containerfartyg innan vi kommer till den smala farleden ut till havs. Då ropar Lorna att något hänt med backslaget och det låter som ett skuret lager. Lorna får stanna motorn och Tinto tar henne på släp ut genom den smalaste passagen. Plötsligt ropar Lorna att allt verkar fungera igen. Bo hoppar i sjön och dyker under båten. Här ute är vattnet klarare men ingenting sitter i propellern. Antagligen har något fastnat i propellern men lossnat igen under bogseringen. Vi kan åter fortsätta mot Rosario några öar 20 sjömil sydväst om Cartagena. Vi följer en noggrann upplagd waypointrutt som vi lagt in i GPS-navigatorn in till ankringsplatsen. Här ute är vattnet kristallklart och det är ljuvligt att hoppa i det 28 gradiga vattnet. Först nu ser jag hur igenväxt allt har blivit under tiden i Cartagena. Propellern har jag anat då vi inte kan gå fortare än 5 knop mot över 7 i vanliga fall. Propellern har en centimeter tjockt lager på båda sidorna av bladen med en vit korallartad växt. Jag förstår inte att en sådan propeller överhuvudtaget kan driva en båt framåt. Det går lätt att få bort med en spackelskrapa. Vattenlinjen är heller inte alltför vacker efter tre veckor i Cartagenas vatten. Alla skrovgenomföringarna rensar jag också.

På eftermiddagen köper vi en liten hummer (langust) av en indiansk fiskare som Elisabeth kokar medan jag rensar båten under. På kvällningen kommer en liten kanot upp med två svarta ombord. De talar engelska och tigger mjölk. Vi ser hur de står och kollar in allting på båten. De fortsätter runt till alla båtarna innan de ger sig iväg igen. Alla tycker att det känns olustigt. Detta är den första och hittills ända gången som vi låser in oss i Sefir under natten. Jag har en kofot bredvid mig i kojen och en stark strålkastare.



Pelikaner

Så fort man kommer in till en hamn eller ankrar upp vid en ö så finns pelikanerna där. De är stora fåglar och de är fula fåglar med sin långa näbb med påse under. De har en smal kropp i förhållande till sin längd. Men vilken värdighet de har. På morgnar och kvällar jagar de fisk. Beroende på var man är så har pelikanerna olika teknik. På Tobago dök de från stor höjd ofta från 20 m rätt ner i havet. De formar sina vingar och huvud som en pil och slår i sjön med rejäl kraft men varje gång så kom de upp med livet i behåll. På San Blas så dyker de på bara någon meters höjd men ofta istället. När de inte jagar så ligger de och flyter vid ett rev ofta i flockar. Om vädret är lugnt så slår de sig ner i toppen på en palm men om det blåser är de någon annanstans. I Cartagena så hade pelikanerna reserverade platser på marinans förtöjningsstolpar. På dagen kunde man se dem sitta tio i rad på stolparna, alltid på de yttre. De inre överläts till måsar. En pelikan har aldrig bråttom. De sitter hela dagen med sin långa näbb längs halsen och ser nobla ut. Då och då kliar de sig lite med sin långa näbb. Sover en stund och låter sig ogärna störas. Pelikanen är en skicklig flygare och ofta flyger den bara någon meter över vattnet på sina breda vingar. Den flyger aldrig hetsigt som en mås eller tärna utan alltid med värdighet. Varje kväll så kan vi njuta av pelikanernas jakt efter föda samtidigt som solen går ner i havet.


San Blas

På morgonen ger sig Lorna och Vindela av vid tretiden på natten medan vi och Tinto väntar till gryningen strax efter sex. Det är ingen vind och vi låter motorn gå. På hela vägen över på 204 sjömil så får vi bara 9 timmars segling den övriga tiden blir det motorgång.  Vi kommer fram mitt på dagen efter ca 30 timmar till havs och går in till Cocobandero Cays i San Blas. Vi tar oss in med hjälp av några waypoints och ögonnavigering och ankrar i turkost vatten mellan små palmöar bredvid Inferno från Stockholm med Anders och Snis ombord. Anders och Snis har legat i San Blas i tre månader. Anders är professionell kock och väntar med kokt krabba och hummer som vi äter under palmerna medan solen långsamt går ner i väster.

San Blas är en autonom region inom Panama och här lever Kunaindianerna. De är ca 50 000 st och är antagligen de sista ursprungliga Karibindianerna. De lever här fortfarande på sitt uråldriga sätt och fiskar från urholkade trädstammar. Ibland har man segel men oftast har en modern nymodighet i form av en utbordare fått ersätta paddeln. På öarna skördas kokosnötter. Indianerna lever på vissa öar, som är mycket tätt befolkade medan de andra är obebodda. Kunaindianerna anses vara det kortaste folkslaget i världen efter pygméerna.  Kvinnorna har stor betydelse. De äger husen och sköter hushållet. Samhället anses dock inte vara ett matriarkat.  Giftermål utanför Kunastammen innebär uteslutning. Kvinnorna bär vackra dräkter och har ringar runt benen och bär oftast näsring i guld. Kvinnornas främsta handarbeten är Molas som de kommer ut och säljer. Molas består av många lager tyg, som man klipper upp i mönster, och sedan syr runt mönsterklippningarna med små fina styng. En enda mola kan ta flera månader att göra.

San Blas är en kustregion som sträcker sig längs Panamas nordkust ca 15 mil. Här finns mängder av rev och små öar. Sjökorten är inte helt tillförlitliga men vattnet är så klart att det går bra att navigera efter vad man ser. Med solen i ryggen och ett par bra solglasögon så syns uppgrundningarna bra. Här går att få fullständigt skydd för all sjö och även vindlä om man lägger sig bakom en ö med höga palmer. Temperaturen är behaglig. På dagarna kan det vara varmt, dryga 30 grader, men det upplevs inte så varmt tack vare vinden och på natten kryper temperaturen ner till 25 grader så vi tvingas ta på oss ett lakan som täcke. För att svalka sig hoppar man i det 28 gradiga vattnet och snorklar. Tittar till ankaret att det sitter ordentligt eller simmar iland och tar en promenad längs en palmstrand. Vill man vara mer aktiv tar vi jollen och åker ut till något rev. Där fiskar vi krabba och hummer. Reven här är mycket vackra. Vi dyker ner till sex till sju meters djup för att titta in i hålorna där hummern och krabborna sitter. Anders på Inferno har ett harpungevär och på några timmar kan han få ihop ett par hinkar med krabbor och humrar. Om man misslyckas med fiskafänget så kan man köpa både hummer och fisk av Kunaindianerna. På kvällarna gör vi gärna en eld på någon strand. Här finns gått om drivved så det är ingen konst att få ihop en rejäl brasa. Samtidigt äter vi hummer och krabba till sent in på kvällen .Vi tar också tillvara möjligheten att göra oss av med våra brännbara sopor.

Lorna har gjort en hummertina. Denna betas med lite halvrutten fisk i förhoppningen att dra till sig humrar och krabbor. Resultatet har dock uteblivit men en dag åker Bo och Vivi Maj för att vittja tinan. Då har en haj på 110 cm längd och 8 kg lyckats att klämma sig in i tinan. Hajen blir filead och marinerad och grillas senare på stranden. Hajen har ett utmärkt gott kött.

En dag åker vi in till Rio Diablo village. Ön är tätbefolkad men här och där finns öppna platser som torg och fotbollsplaner. Hyddorna är byggda av bambustavar och något slags tjockt gräs, som oftast ligger ovanpå ett plåttak. Här finns flera livsmedelsaffärer, men skall man köpa många olika saker så får man räkna med att handla ägg på ett ställe, mjöl på ett annat och smör på ett tredje. Det mesta finns dock att få tag på om man inte har för stora krav. Här finns också en restaurang. Vi passar på att äta ute. Det kostar inte många dollar, som är den valutan som används här. Restaurangen består av ett hus öppen åt båda hållen med plåttak, som garanterat inte är vattentätt. En hund och en katt springer ut och in hela tiden och tigger. Men maten är god.

Vi gör en utflykt uppför Diablo river med jollen.  Floden snirklar sig in i djungeln. Överallt ligger halvsjunkna träd och det gäller att inte bli spetsad på en stock. Här inne har indianerna odlingar av olika slag. Här ligger också deras kyrkogårdar. Hit upp åker man också för att tvätta och hämta dricksvatten. Vi möter flera båtar som är på väg nerför floden med stora vattentunnor. Vi lyckas kollidera med en stock och det blir tvärstopp men farten var låg så inget hände. Vi glider fram under grenar och lianer som hänger ut över vattnet. På vägen ner väljer vi ett annat utlopp än där vi gick in. Vi hamnar i ett mycket grunt vattenlandskap med mangrovebuskar här och var. Vi tvingas att paddla och staka oss fram med jollen långa sträckor innan vi kommer ut på djupt vatten.

Problemen med konsolen till watermakern fortsätter. När vi kom till San Blas så hade återigen ett aluminiumfäste för att fästa konsolen i brustit plus en bult på framsidan av motorn. Lorna som har allt med sig bl.a. svets och vinkelslip och kan svetsa rostfritt, gör ett nytt fäste åt oss. Fantastiskt här seglar vi tillsammans med en båt som har hel verkstad ombord och en båt vars skeppare är dataexpert.  Jerk vår dataexpert har dessutom en Iridiumtelefon, som vi lånar ibland för att ringa hem. Vad kan man mer begära.

Från Diablo Village flyttar vi ett par sjömil mot NW. Med lite pyssel tar vi oss in i lagunen, som har en ö på var sida och rev på de andra två förutom en 20 meter bred passage. Tinto och Lorna ligger redan här och vi andra tre fyller resterande del av lagunen när vi kommer in och ankrar. Vinden fläktar behagligt och sjön är helt stilla. Vi åker ut och besöker en grannö med jollarna. Snorklar och fångar krabbor.

Efter några dagrar flyttar vi åter några sjömil mot nordväst till Mangles Islands. Ankrar på fin korallsand i lä av en ö på helt stilla vatten. Här blir vi liggande flera dagar. Havet brusar i bakgrunden. Pelikanerna dyker efter fisk.  Indianerna kommer ut och säljer frukt och fisk. Vi går i land några kvällar och gör upp eld på stranden. Det här är nog så nära paradiset man kan komma.

Den 22.2 seglar vi en kort bit ner till en Indianby på ön Isla Maquina. Vi förs till chefen för ön som är en äldre indian, som ligger i sin hängmatta mitt i det förhållandevis stora huset. Vi får betala 5 dollar för att få vistas på ön och får ett fint kvitto på att vi betalat. Här är samma gråa hyddor med något slags vasstak och med bambuväggar som i alla byar. Gränderna eller gångarna mellan hyddorna är oftast inte mer än en meter breda och vi som är långa får ofta böja oss för utstickande tak. Några stormar får inte förekomma här för då skulle alla hus på ön försvinna. Överallt försöker man att sälja molas till oss. Många är mycket vackra men vi har redan köpt på oss vad vi behöver. Men ingen är ledsen för det. Vi vandrar runt inne i byn på en kvart men tar ett extra varv för att vara säkra på att vi sett allt. På eftermiddagen seglar vi ut till en liten ö som består av kokospalmer och korallsand där vi ankrar för natten. Innan det är dags att lägga sig för natten så tar vi en simtur in till ön och vandrar runt på den vackra korallsandstranden.

Nästa dag flyttar vi oss 15 sjömil åt nordost till Holandes Cays där vi ankrar precis innanför revet på tre meters vatten. Här träffar vi Andes och Snis från Inferno igen. Vi har fest på stranden där vi grillar kött och äter färsk grillad hummer. Vi är fyra svenska och en norsk båt här.

Ett par dagar senare besöker vi ytterligare en indianby det är den 25.2 och är Kunaindianernas revolutionsdag.  1925 gjorde man uppror mot Panamas polis och skar huvudet av ett antal. Det hela slutade med att Kunaindianerna fick sin självständiga ställning de nu har inom Panama. Dagen till ära så har man fest och dricker sockerrörsvin som man jäst från saften av sockerrör. Vi blir alla bjudna. Det smakar ungefär som dåligt jäst hembryggt vin. På kvällen dansar man i en stor hydda med endast en glödlampa som hänger mitt i taket. Två gamla män sjunger något som liknar en entonig jojk. Till detta dansar man i ring mycket påminnande om svensk folkdans. Kvinnorna är klädda i mycket vackra dräkter av molas oftast med mycket vinrött och andra mustiga färger. Alltsammans skapar en fascinerande suggestiv stämning. Jerk, Elisabeth och jag sitter som de enda vita bland ca 200 indianer, hopträngda på en bänk tillsammans med indiankvinnor och deras barn.  Sent på kvällen åker vi ut i kolmörkret till våra uppankrade båtar. Morgonen efter åker vi åter in till ön och handlar. Vi får hjälp av en guide som lotsar oss till de platser där vi kan handla. Här finns inga skyltar utan man måste veta vilken hydda som är bageriet och vilken som säljer dricka och annan mat.

Från indianbyn seglar vi ut till några vackra obebyggda öar. Här ankrar vi helt i skydd av rev men ändå så att den svalkande vinden kan komma åt att nå båten. Vi köper fyra stora krabbor för tio dollar av ett par indianer som har varit ute och fiskat på revet. Fem personer kan äta sig mätta på krabba. På natten står fullmånen i zenit och i månljuset kan vi se botten på åtta meters djup. Vi ror långsamt runt med våra jollar i den vindstilla natten. Cikadorna spelar under palmerna och på botten kan vi se mängder av vackra sjöstjärnor i det intensiva månljuset.

Nästa dag flyttar vi till en vik som ligger åt nordväst och är en bra vik för att segla vidare mot väster och Panamakanalen. Tidigt nästa morgon startar vi tre båtar vår färd längs Panamas nordkust. Det blåser runt 11 m/sek och vi har slör. Genom att segla ganska nära land så får vi medström. Vi lyckas hålla en fart på mer än 7 knop och kommer till Portobelo tidigt på eftermiddagen, en vacker vik 30 sjömil från inloppet av Panamakanalen.

Med många varma hälsningar från

Elisabeth och Joh på Sefir