Hej alla
Vi sitter nu pa ett internetcafe pa Bora Bora i fantastiska omgivningar. Hoppas allt ar bra hemma. Skicka garna en rad till oss om vad som hander och sker hemma.

Har kommer vart resebrev

Med varma halsningar

Elisabeth och Joh


Panama till Marquesas

Här i Stilla Havet inser man havets majestät. Vilka enorma havsområden som breder ut sig. Här finns jättelika områden där nästan inga fartyg passerar. Det enda mänskliga liv är enstaka stora fiskefartyg som man någon gång kan se. Avstånden är enorma. Mellan Panama och Galapagos är det 950 sjömil (180 mil) fågelvägen. Nästan avståndet mellan Stockholm och Rom och det är bara uppvärmningen inför resan från Galapagos till Marquesas på nästan 3000 sjömil (560 mil), som avståndet mellan Indien och Sverige. De flesta människor som reser över dessa stora avstånd flyger av naturliga skäl och då i en fart av 500 knop(900 km/tim) 100 ggr fortare än om man seglar. Varför då segla? Det är givetvis äventyret. Det är spänningen att få ge sig ut på nästan månadslånga seglingar. Känna den ljumma vinden som långsamt för dig över havet, se och känna det ständigt föränderliga havet vars vågor alltid är olika. Vågor som ständigt skiftar karaktär från mjuka lugna till korta och tvära och ibland med flera vågsystem som kommer från olika håll. Solnedgångar som ständigt skiljer sig från dag till dag. Ibland reflekteras den neråtgående solens ljus i höga moln både bakom och runt om oss och skapar fantastiska färgspel. Upplevelsen av månens upp och nedgång och dess ljus som reflekteras som i tusentals speglar i havets vågor. När månen är ny så kommer den redan på kvällen, när det är fullmåne så är den med hela natten och när den är i nedan så kommer den upp på efternatten. När månen inte är uppe så finns stjärnhimmeln som brer ut sig över dig med vintergatans breda valv. Vi får uppleva delfinernas språng och nyfikenhet och en och annan havssköldpadda simmar lojt förbi. Rockor kommer glidande i vattnet som stora flygande drakar. Fåglar som flyger fram över vattnet havssulor, stormsvalor, stormfåglar. Det finns många fåglar här ute som lever sitt liv på havet och bara flyger i land för att häcka på någon liten otillgänglig ö någonstans i oceanen.

Ibland är det givetvis långt mellan de spektakulära upplevelserna men har man sina sinnen öppna så finns det alltid något som händer. På morgonen efter en natts segling så är det trevligt att gå runt och plocka flygfisk på däck. De är inte lika stora som på Atlanten men desto fler. En morgon har vi 26 flygfiskar på däck och 12 små bläckfiskar. Det är alltid små reparationer som måste göras på en båt och precis som i vanliga livet så måste man ha frukost, lunch och middag. Det blir givetvis tid över för reflektioner och tankar och vad är bättre än en stilla natt på Stilla Havet när stjärnorna glimmar och båten långsamt glider fram nästan ljudlöst genom vattnet. Här ute vidgas perspektiven. Här ute ser man på sig själv och världen i ett nytt ljus. Tankarna får flykt.

Vi seglar mellan så olika kulturer. Först Europa som i sig rymmer mängder av kulturer. England med sina vackra trädgårdar och vänliga människor. Frankrikes goda mat. Spanjorernas stolthet och Spaniens vilda natur men också goda mat. Västindien har sin kultur med mycket musik calypso, reggae och rastareligion. Venezuela och Colombia med sin sydamerikanska kultur med gamla spanska inslag men också sin egen musik och egna traditioner. San Blas med Kunaindianerna, som lyckats bevara sitt uråldriga sätt att leva. Panama med mycket inflytande från både Spanien och USA. Marquesas har sitt polynesiska ursprung och franska påverkan. Som ett täcke över hela världen ligger sedan västerlandets konsumtionssamhälle. Med USA som främsta land.

Tyvärr tappar kulturer fotfästet under konsumtionssamhällets tryck och likriktning. Samma statusprylar, samma snabbmat, samma sätt att värdera lycka i pengar. I Västindien påverkas kulturen av att de flesta människor där är svarta och vars anfäder var slavar under en barbarisk tid. Det finns en aggression mot vita och turister främst från en del svarta män, som visserligen är förstålig, men samtidigt självdestruktiv. Detta gäller de platser vi besökt förutom de franska öarna och Tobago och Trinidad. Visserligen vill man nog ha turisterna men framför allt deras pengar. Överallt i Västindien försöker man lura turister. Maten och grönsakerna kostar det dubbla om man är turist. Ofta försöker man sälja genom att hota, en märklig affärsidé. När man inte vill köpa deras korgar och grönsaker så blir de förbannade och detta skapar en trist stämning på många platser i Västindien. Tobago är det definitiva undantaget där man alltid möts med ett leende.

Venezuela undvek vi genom att segla bara till de yttre nästan obebodda öarna. Venezuela är ett kriminellt land med mängder av stölder och rån. Däremot uppskattade vi både Bonaire och Curacao, som är en blandning av Holland och Sydamerika. Någon unik egen kultur finns knappast.

Cartagena i Colombia är en fantastisk stad. Här finns en stark sydamerikansk kultur, en blandning av gammal spansk kultur och indiansk kultur. Överallt i Sydamerika finns statyer av Simon Bolivar som var den stora hjälten som befriade stora delar av Sydamerika från Spanien. Här finns sydamerikansk musik och en levande kultur på alla sätt. I grunden en stolthet över landet trots att de har ett inbördeskrig. Tyvärr verkar det också som att i den sydamerikanska kulturen finns de korrupta politikerna. Människor där verkar mera välja presidentkandidater efter vilken som är minst korrupt. Vi får hoppas att Sydamerika till sist kan lösa sina problem. I många av dessa länder finns förutsättningar till fantastiska levnadsförhållanden.

San Blas, som är en autonom del av Panama, där Kunaindianerna lever, har en fantastisk egen kultur. Här finns glada stolta människor. Överallt möter man vänlighet. De lever sitt liv på sitt eget sätt. De fiskar från sina urholkade trädstammar. Lever tätt ihop på sina små öar. De odlar sina grönsaker och kokosnötter på fastlandet där de också hämtar vatten. De fiskar vad det behöver för dagen och bedriver ingen rovdrift . Familjerna äger någon liten ö dit de paddlar ut och hämtar kokosnötter. Kvinnorna syr molas, som säljs till turister. De behöver väldigt lite pengar för att klara sig. Många Kunaindianer har arbetat i Panama men återvänt till sitt ursprungliga liv. Vi får hoppas att Kunaindianerna har förmågan att överleva i västvärldens flyktiga kultur.

Panamas historia är direkt kopplad till Panamakanalen. Panama bröt sig loss från Colombia i samband med att kanalen skulle byggas med gott understöd av USA. Ända fram till 1999 så sköttes kanalen av USA. I dag är det Panama själva som har hand om den. Hittills har det gått bra. Vad jag förstått så är problemet på sikt att de chefer som idag tillsätts inte är tillräckligt kompetenta för att sköta sina jobb. Detta kan på sikt få svåra konsekvenser. Panama är kulturellt en blandning mellan amerikansk och spansk kultur. 80-90 % av alla innevånarna bor i syd eller nordändan av kanalen. Panama City är en flermiljonstad på Stilla Havsidan och Colon är en stor stad vid Caribiska havet. Norr och västerut finns en del odlingsdistrikt och indianstammar medan söderut finns bara djungel.

När man sedan kommer till Polynesien, så upplever man en uppriktig gästvänlighet från människor som inte alls finns på samma sätt i Västindien.

Vi lämnar Balboa vid Panama City några dagar före påsk och seglar mot Pärlöarna ca 50 sjömil söderut. I diset försvinner Panama Citys skyskrapor. Det känns skönt att lägga Panama bakom oss. Inte för att Panama har varit någon tråkig plats, tvärt om. Vi har lärt känna Karsten, dansken som bott i Panama i 35 år och hjälper alla nordiska båtar med råd och dåd. Här finns bra och billig mat och stort utbud. Det mesta går att få tag i både vad det gäller datorer och båttillbehör. Kanalen har varit en upplevelse. Det blev fyra passager för min del och tre för Elisabeths, dels på egen båt och dels som linehandler på andras båtar. Panama har varit arbetsamt eftersom vi vetat att detta är sista platsen där vi verkligen har kunnat fylla på förråden. Nästa blir Nya Zeeland som ligger på ett avstånd på 1/3 varv runt jorden. Nu är förråden fyllda, 330 liter med diesel är fyllda. Vi seglar med stadiga sju knop och vi känner oss som hästar som för första gången på våren blivit utsläppta på grönbete. Vi går till Isla Chapera och ankrar i sundet till Mogo-Mogo på Pärlöarna. Tidvattnet är ca 5 meter och strömmen genom sundet skiftar var 6:e timma och bestämmer hur båtarna ligger. Det gäller att bada vid rätt tillfälle när det är slackvatten annars riskerar man att spolas ut i havet när strömmen på 2-3 knop sätter in för den orkar man inte simma emot.

Vi firar påsk tillsammans med Elinor, Tinto, Li, Lorna, Vindela och norska båten Avanti. Vi pickar ägg på stranden och äter ägg, janson och köttbullar. Vi gör upp en eld på stranden, som vi sedan låter tidvattnet släcka. Nästa dag går vi vidare till södra delen av Pärlöarna där vi efter en skön segling ankrar tillsammans med Lorna och Tinto.

På påskdagen lämnar vi Pärlöarna för att segla mot Galapagos ca 1000 sjömil bort. Vinden är svag men tilltar något och de första dagarna gör vi bra distanser. Seglar mycket med genakern. Vid ett tillfälle seglar vi in i en lina, som visar sig tillhöra en fiskebåt. Dessa har milslånga linor utlagda och fiskar tonfisk. Utmarkeringen består av gamla oljeburkar och vattenflaskor i plast. Man har inte en chans att se dem förrän man kört in i dem. Även vid ett senare tillfälle så stöter vi på en fiskare som har linor utlagda på samma sätt. Här ville fiskebåten komma upp och handla med oss, men vi har ingen lust. De visar upp en stor waho på säkert sju kilo men vi avstår då det känns otrevligt efter vad som hände Lorna förra året. När de ser att vi inte är intresserade så lämnar de oss.

Den 4/4 12 48 passerar vi ekvatorn på väst 83 grader 28,66 minuter och Neptun och Sjöjungfrun kommer på besök. Vi ser klart den blåa linjen i vattnet som utgör ekvatorn. Oftast har vi medström vilket gör att vi trots den svaga vinden får hyggliga dygnsdistanser. Vi försöker fiska men har ingen framgång. Vi blir av med ett drag det är allt. Våra måltider äter vi alltid i sittbrunnen vid dukat bord så lugnt är det. Oftast blåser det mellan 2-4 m/sek. Det blir mycket motorgång.

På morgonen den 7.4 siktar vi Galapagos, denna märkliga övärld. Det var här Darwin började formulerade sina idéer om arternas uppkomst. Galapagos är geologiskt mycket ungt, det är bara 5 miljoner år sedan vulkanerna reste sig ur havet. Djurvärlden är mycket speciell med många djurarter som bara finns här. Dessutom är djuren helt orädda. De har inga fiender på land. Den första ö vi ser är San Cristobal med nästa 1000 meter höga berg som syns på 35 sjömils avstånd. Regnmolnen hänger på bergstopparna. På kvällen passerar vi nära ön. Vi ser havssköldpaddor och rockor som simmar i vattnet runt om oss och några valar blåser på avstånd. Vi fortsätter vidare västerut och lämnar San Cristobal bakom oss. Vi har fortfarande 90 sjömil kvar till sydändan på Isabella, den största ön. På morgonen den 8.4 ser vi Isabella med sina höga vulkaner. I svag vind närmar vi oss Villamil den lilla byn på sydändan av ön. Vi möts av sjölejon som simmar runt båten när vi är på väg upp mot ankringsplatsen.

Redan på eftermiddagen efter det vi ankrat så tar vi dingen och åker ut till sjölejonen på en liten ö strax bortom ankringsplatsen. De lyfter knappt på huvudet när vi nästan kliver över dem. Överallt kilar havsleguaner. Dessa mycket speciella ödlor upp till 1,5 meters längd som bara finns på Galapagos. Dessa lever av sjögräs och kan dyka ner och äta på rätt stora djup. Saltvattnet som de dricker filtrerar de så att saltet försvinner. Kommer man för nära så spottar de koncentrerat saltvatten på oss. På ön finns också en koloni med blåfotad sula. Det är en art av sula som har ljusblå näbb och ljusblåa fötter. Det ser ut som de ständigt har ljusblåa plaststövlar på sig.

Villamil den största byn på Isabella har ingen egen hamn, utan allt som transporteras dit kommer med båt och lossas på ankringsplatsen och transporteras in med små öppna båtar. Själva får vi dra upp jollen på en sandstrand ovanför högvattenmärket när vi går iland. Villamil är en liten by på runt 1500 invånare. Här finns små affärer men sortimentet är mycket begränsat. Det finns ett internetkafé men åskan slog ut telefonstationen en vecka innan vi kom så telefonlinjerna fungerar bara lokalt på ön.

En bit från byn finns en uppfödningsstation för Isabellas stora landsköldpaddor. Flera av Galapagos olika arter blev nästan utrotade och en del blev utrotade under 1800-talet. Valfångstfartygen åkte hit och bunkrade sköldpaddor som färskmat ombord. De klarade sig många månader utan vare sig mat eller vatten. Idag är sköldpaddorna sällsynta. På Isabella finns tre olika arter. De lever på sluttningarna på varsin vulkan. På uppfödningsstationen kan man se dessa märkliga djur. Honorna väger ca 50 kg och hannarna upp mot 250 kg. De vandrar runt som små tanks med sina jätteskal. De kan bli mycket gamla 150 år är inte ovanligt.

En dag åker vi upp med jeep på en vulkan längs slingrande skumpiga vägar. Därefter rider vi i två timmar upp längs kraterkanten av en av världens största kratrar som ligger som ett slätt ett par hundra meter under oss. Vi vandrar sedan ner till en ung vulkan, som senast hade utbrott 1979. Här växer nästan ingenting. Lavan är brunröd och svart och ibland gul av svavel. Det ryker av vattenånga på några ställen. Under ridturen tillbaka får vi ett skyfall och åskväder som varar ett par timmar. Allt blir genomvått. Digitalkameran som låg i en kameraväska och i sin tur låg i en ryggsäck blev delvis förstörd av vatten. Innan vi kom tillbaka till Sefir är vi både genomvåta och frusna, vilket inte tillhör det vanliga när man seglar vid ekvatorn.

Varje dag simmar sjölejonen runt båtarna. Ibland kan man nästan komma åt och klappa dem. De är alltid lika nyfikna. Det händer ofta att sjölejonen hoppar upp och lägger sig i jollar och t.o.m. upp i sittbrunnen på båtarna. Här finns världens nordligaste boende pingviner. De är små och orädda. Pelikanerna här är större än vi sett på andra håll och så orädda att vi nästan kan klappa dem. Vi badar ihop med nyfikna sjölejonungar. Galapagos har en fantastisk och helt unik natur. Detta beror säkert på att människan kom hit sent och har inte lyckats förstöra dessa öar på samma sätt som man gjort på de flesta andra platser på jorden.

En kväll firar vi en amerikansk ensamseglares 40-årsdag inne på stranden. Här ligger en liten restaurang (snarare bar) som också är ägarens hem. Vi dricker öl och äter grillad fisk och tårta under mangroveträden. På kvällen kommer två gitarrister en av Ecuadors främsta och en kompositör från USA som är bosatt på ön. Vi får uppleva en riktig jam session under strandens träd innan det är dags att glida ut med jollarna i mörkret till våra båtar som ligger en bra bit ut i mörkret.

Tyvärr måste vi till sist lämna Galapagos med sin svarta taggiga lavasten, den gröna mangroven och dess fantastiska djurliv. Den 21.4 seglar vi ut på havet igen med Marquesas 3000 sjömil borta i fjärran. Detta är normalt det största språnget över öppet hav som görs under en jordenruntsegling. Många båtar på ankarplatsen tutar i signalhornen när Li och Sefir långsamt går ut mot havet och sätter segel.

Långa havseglingar innebär tid att läsa, skriva och brodera, tänka och reflektera. Autopilot eller vindroder styr. Segelsättningar justeras. Rev tas in eller släpps ut. Vissa dagar mera vind vissa mindre. Varannan dag bakar vi bröd och god doft sprider sig i Sefir. Ibland får motorn gå några timmar för att watermakern skall göra sötvatten av saltvatten. Den mesta elströmmen får vi från släpgeneratorn som hänger efter Sefir men även solceller och vindgenerator ger sitt bidrag. Vi seglar ihop med Li både för att det är trevligt att ha någon i närheten och av säkerhetsskäl. Oftast är vi lite snabbare särskilt om det blåser lite mer men vi väntar ut varandra. I början har vi riktigt bra med vind och gör bra dygnsdistanser men ju längre ut på havet vi kommer ju svagare blir vinden. Sämsta dygnsdistans är 102,5 sjömil och bästa är 162 sjömil. Efter 21 dagar den 12.5 dyker Fatu Hiva upp. Dess höga berg syns inne bland molnen. Vi rundar sydsidan av ön med dess branta stup och dramatiska drakryggar. Vi får lä av ön och går de sista sjömilen för motor upp till ankringsplatsen vid viken Hanavave. Detta måste vara en av jordens vackraste ankringsplatser. Bergen reser sig nästan lodrätt upp från sidorna och längst inne i viken skymtar byn. Bakom byn syns flera rader av bergsryggar som solen leker i och vars toppar ibland täcks av moln. Här ankrar vi.

Elisabeth och Joh