En hälsning från S/Y Sefir

Suwarrow en atoll i Pacific

På 13 grader syd och 163 grader väst ligger Suwarrow 10 sjömil lång och lika bred. Det är fem dygns segling från Bora Bora i Franska Polynesien och fyra dygns segling till Samoa. Ni får ha en mycket bra atlas om Ni skall finna denna plats.

Här bor John. John är 72 år senig och stark. Han klättrar med lätthet upp i palmer och hämtar kokosnötter. Han dyker utan tuber ner till 10 meters djup och lossar ankarkättingar som fastnat. Han har ärr på benen från hajbett. Detta är Suwarrows enda innevånare.

John är förvaltare för Suwarrows naturreservat dessutom tull, immigration och hamnkapten i en och samma person. Alla båtar betalar 50 dollar oberoende av hur länge man stannar. John tycker att detta är ett alldeles för högt pris för att få ankra men det är bestämt från Cook Islands regering. Därför bjuder John alla seglare på utflykter och fester utan att det kostar någonting.

Hit kommer vi efter fem dygns segling. Det blåser 17 m/sek. Passagen genom korallrevet in i atollen går bra. Det är lite guppigt. Vi rundar en liten palmklädd ö och ankrar ett par hundra meter utanför Johns brygga. Tyvärr så har vi inget skydd för vare sig vind eller sjö. Sjön är en meter hög efter att ha fått fritt spelrum över hela atollen. Vågorna stänker upp på däck i stäven. All ankarkätting lägger vi ut och vi får bra fäste. I tre dygn fortsätter vinden och vi går ankarvakt på nätterna. Hundra meter bakom oss ligger ett korallrev och om ankarkättingen skulle gå av eller om vi skulle börja att dragga så hamnar vi i revet.

Efter tre dygn mojnar vinden och vi kan åka in med dingen till Johns brygga. Vi får stämplar i passen och fyller i inklareringspappren. På eftermiddagen ordnar John en utflykt till en annan ö i atollen för att jaga kokoskrabbor. Vi åker med Johns aluminiumbåt tillsammans med flera andra först till en ö där John ankrar båten. Därefter går vi ett par kilometer på låga öar med mangrove där sulornas vita ulliga fågelungar sitter och tittar på oss. Ibland går vi genom knähögt vatten som strömmar in över revet. Till sist är vi framme vid kokoskrabbsön.

Cocoskrabban lever på land och sitter ofta i träd och buskar. Den gräver också ner sig i gångar i marken där man oftast hittar de största krabborna. John ser till att vi bara tar de största krabborna men de flesta hittar han själv genom att trampa på marken och känna var det är mjukt och gräva fram dem men macheten. En stor kokoskrabba kan väga ett par kilo. I färg kan den skifta i allt mellan rött och blått. Efter ett par timmar så har vi en tjuguliters hink fylld med krabbor och kan börja hemfärden. Väl hemma så kokar John krabborna i sin stora gjutjärnsgryta på sin gamla fotogenspis. Sen kan festen börja.  Alla båtarna bidrar med olika tillbehör till krabborna. Kvällen blir sen innan vi åker ut till våra båtar som ligger och väntar på oss i mörkret.

Nästa dag plockar John fram harpungeväret och ger sig ut och fiskar. Det har börjat att blåsa och regna igen. Ett tiotal fiskar blir det men de flesta han harpunerar kommer hajarna och tar för honom. De känner snabbt vittringen från en harpunerad fisk och det finns gott om hajar här, men det blir ändå fest på kvällen hos John, med alla besättningarna där med medhavd mat.

Nästa dag ger vi oss av mot Samoa och lämnar med saknad John och hans atoll

Med varma hälsningar  Elisabeth och  Joh

----------
radio email processed by SailMail
for information see:  http://www.sailmail.com