Kära Vänner!

Så har man då bestått eldprovet, 4:a dygn på Atlanten som ensamgast.

Vi seglade från Lissabon till Porto Santo en liten ö strax norr om Madeira. Vi hade haft strålande väder men ingen vind några dagar och nu kom väderomslaget. Det mulnade på strax innan vi lämnade Cascais, marinan utanför Lissabon och över staden strålade en magnifik hel regnbåge i alla tänkbara färger. Snart började vinden ta i och vi gick för fulla segel. Väderfaxen hade talat om att det skulle friska i men mojna framåt natten. Den hade också berättat om stora vågor och gammal sjö från olika håll. Typiskt! -just sådant som gör att jag blir lite sjösjuk. Vid land ur sikte hade sjön växt till ca 6 meter höga vågor, långa dock, som de är ute till havs. Det är en mycket speciell upplevelse att åka upp och ner för dessa jättelika berg av vatten.

Vi hade lämnat hamnen 5 på eftermiddagen och snart började det mörkna. Det blåste 15 sekundmeter i byarna och vi gick för bidevind. Vi beslöt att Joh skulle ta första vakten 20-24 så vinden förhoppningsvis skulle ha mojnat till mitt nattpass. Jag var glad att vi hade ätit en stor middag före avfärd för att gå ner och laga mat var inte att tänka på. Sefir rullade och studsade fram på vågorna och det krängde en hel del och bankade i skrovet. Jag fattar inte hur jag kunde somna direkt klockan 20:30. Joh väckte mig ett på natten. Det hade lugnat sig något men jag storkräktes på toaletten, sa inget till Joh för jag insåg att det var nödvändigt att han fick sova, det kunde ju bli värre igen och vi skulle hålla i 4:a dygn. Joh hade tagit in ett rev för att underlätta för mig. Jag kollade av instrumenten och gick upp i sittbrunnen, lindade in mig i en filt och kopplade fast mig i selen. Natten var kolsvart. Fullt med jättelika svarta vågberg vältrade sig runt mig. De skummade vitt och fräste i topparna och dunkade i skrovet när de bröt mot bordläggningen. En och annan våg stänkte över i sittbrunnen men jag satt under sprayhodden och blev inte särskilt våt. Sefir rusar fram i mörkret och jag kände mig rätt liten.

Inga lanternor från någon annan båt syns någonstans, ingen båt syns heller på radarn. Jag är helt ensam. Kastas jag över bord här och nu finns inte en chans, jag känner på selen gång på gång att jag är fastkopplad.

Så småningom när jag har vant mig och känner hur fint hon går med full fart i dessa stora vågor och kraftiga byar och inget händer börjar jag tycka att det känns rätt härligt och ser nu uppåt istället. Ovanför mig strålar ett fantastiskt himlavalv med ett oändligt antal stjärnor som glimmar mot mig med olika lyskraft. Vintergatan syns tydligt och jag finner de för mig kända stjärnorna och stjärnbilderna. Det är hänförande vackert och känns oerhört. Jag, alldeles ensam mitt ute på Atlanten, forsar fram i en strålande stjärnenatt. Jag väcker Joh i gryningen och sjunker nöjd ner i kojen.

Nästa dag blåser det bra hela dagen men det värsta är all gammal sjö. Jag är glad för de färdiga pizzor vi har i kylen för att laga mat är inte att tänka på och vi behöver något varmt.

Jag stoppar in dem i ugnen som vaggar och kränger och det gäller att både hålla i sig och fånga upp pizzorna med handske när de kommer flygande ut när jag öppnar luckan. De smakar himmelskt och vi får behålla dem! Vi sover på våra fria vakter för att samla krafter.

På kvällen får vi en vacker solnedgång och det börjar lugna sig. En flock delfiner kommer på besök. De hoppar och dansar längs bogen och man märker hur roligt de tycker det är med kontakt. När jag sjunger och viftar framme i fören hoppar de högt och tittar på mig med pigga nyfikna ögon. Det känns verkligen roligt.

Jag tar första kvällsvakten. Nu har Li och en engelsk båt Dreamcatcher kommit inom synhåll. Det är tryggt att se deras topplanternor i natten. Jag ropar upp dem på VHF:en och vi kollar av läget och bestämmer att vi ropar upp varandra vid vaktombyte. Så skönt med deras röster i mörkret. Nu dyker månen upp, en liten intensiv månskära som ger ett härligt blänkande stråk över vattnet som nu inte alls är fullt så svart och hotfullt som natten förut. På andra sidan glimmar marelden efter skrovet. Det är härligt mitt ute på Atlanten. Jag tycker att jag har full koll på läget, trimmar seglen, checkar instrumenten och håller kursen bra. Jag ger mig dock inte ut på akterdäck och justerar vindrodret utan kompenserar med ratten istället när vinden vrider.

Sover som en stock på natten och väcks till en härlig soluppgång. Det är läckert med alla dessa nya färgnyanser i alla de blå. Jag njuter annars till fullo av de blå tonerna i himmel och hav timme efter timme. Det är en speciell känsla att inte se land och veta att man har 2 dygn kvar innan det hoppeligen dyker upp igen. Denna dag har havet lugnat sig och det känns mycket behagligt. Vi möter en ny flock delfiner och vi ser också en och annan hafssköldpadda komma simmande. De är jättesöta när de sticker upp huvudet ovanför vattenytan för att kolla läget. På håll anar vi 2 späckhuggare och Boris ropar glädjestrålande på VHF:en efter en stund att de är alldeles nära Li. Nu är vi inne i Atlantlivet och runt om oss är solglitter och safirblått hav och himlen bär små lätta molntussar. Man skulle kunna fortsätta länge men vinden börjar nu ta slut och snart får vi gå för motor.

Hela dag 3 tuffar vi för motor och havet är alldeles stilla. Atlanten nästan spegelblank, helt fantastiskt! Vi stänger av motorn och låter Sefir bara ligga bi. Dagen är strålande och varm. Vi har inte på ett tag sett någon Portugisisk man of war, en mycket giftig men mycket vacker manet som simmar omkring med ett uppfällt segel i sköna lila nyanser. Vi beslutar oss för att bada och kastar av oss det lilla vi har på oss, lägger ut en lina efter båten och turas om att hoppa i. Vattnet är ljuvligt men jag har lite hajskräck och vågar bara vara i korta stunder i taget med Joh på akterdäck som hajvakt. Tänk att jag har 4000 meter under mig till havsbottnen!

På kvällen fäller vi upp bordet i sittbrunnen och dukar vackert och jag lagar en god middag som vi avnjuter i ännu en skön solnedgång. Vinden kommer åter och Joh sätter segel på sitt nattpass, väcker mig till soluppgången och mot en gulröd himmel tecknar sig en otroligt vacker och spännande ökaskad i fjärran. Porto Santos vulkantoppar ock klippor närmar sig efter nästan 4:a dygn till sjöss. Bortom i dimblått anar man Madeira. Efter några timmar ropar Boris på VHF:en. Li har fått in en jättetross eller fiskenät i propellern. De kan fortfarande segla men vi startar motorn, tar ner förseglet och styr mot Li. Vi kastar över bogserlinan och tar Li på släp de sista sjömilen till resans mål.

Väl uppankrade utanför Porto Santos hamn invid en ljuvlig sandstrand kastar vi oss i ett kristallklart, turkost vatten och Li befrias från ett jättesjok av söndertrasad tross grov som en mansarm. Boris och Lisbeth simmar över till Sefir och vi firar vår lyckade seglats med både Whisky och kaffe klockan 10 den 4:e dagen.

Glada hälsningar från ElisabethResebrev 6

Madeira och Puerto Santo

1418 hittade ett vinddrivet fartyg från Portugal av en slump Puerto Santo och ankrade troligtvis upp i den bukt där vi ankrar tillsammans med andra långseglare idag. Man seglade hem till Portugal och berättade att man hittat en tidigare okänd ö. Året efter skickades flera fartyg ut och då besöktes även Madeira, som det första fartyget bara sett på avstånd från Puerto Santo.

Puerto Santo är en mycket torr ö med toppar på 500 m. Det vatten man har här är gjort på avsaltat havsvatten. Bukten mot sydost är en enda lång sandstrand. Lär vara den enda, som finns, även inräknat Madeira. Detta har gjort att det byggts "sommarstugor" här ute åt rika madeirianer. På Puerto Santo ligger också ögruppens första flygfält, så när flygturismen började komma så landade man här och färjades sedan över till Madeira.

Hit kommmer vi den 23.9 klocka tio på morgonen efter 3 dygn och 17 timmars segling ifrån Cascais vid Lissabon i Portugal. Ankrar i kristallklart vatten på sju meters djup. Badar i det 24 gradiga vattnet. Dyker under Sefir för att kontrollera om de växt på botten och det har det tyvärr gjort med besked. Överallt är det fläckar där gröna alger växer ungefär som på stenarna i skärgården. De går inte att få loss med scotchbrite. Bottenfärgerna är inte vad de varit. Vi njuter av tillvaron städar och fejar lite i båten. Sitter och läser och skriver så det blir inte att vi åker iland förrän nästa dag.

24.9 Här på Puerto Santo är rena skandinaviska kolonin. På redden ligger sex svenska båtar uppankrade (av de tio som ligger uppankrade) och i marinan ligger fyra svenska båtar. Dessutom finns åtta norska båtar, en dansk och en finsk båt. Vår grannbåt Cora, som seglas av Palle, är en svensk Spray en slags kopia av Joshua Slocums båt, som var den förste att ensamsegla jorden runt i slutet av 1800-talet. Cora är mycket vacker och gjord i stål och med två master. Vi har lite bestyr med vindrodret och Boris och jag försöker att justera det då Palle från Cora kommer översimmande. Han är en erfaren montör och mekaniker som sålt sin firma och nu gett sig ut på haven. Det tar inte lång tid att fixa vindrodret med Palles hjälp. Vi åker iland med Li:s jolle och vandrar längs stranden tillsammans med Boris och Lisbeth in till den lilla byn. Äter en hamburgare på en uteservering. Byn är trevlig, ren och snygg och har en viss charm. Går tillbaka till marinan och jollen och åker ut till Li och Sefir. I marinan ligger Fantasi 44:an Tinto som ägs av Bengt och Louise Mårtenson och har sin hemmahamn i Limhamn. De startade en månad före oss. De har varit hemma under två veckor och kommer nu tillbaka.

25.9 På morgonen kommer en annan svensk simmande Stefan från Euforia en röd Allegro27:a, som ligger uppankrad ett par hundra meter ifrån oss. Ombord på Euforia seglar förutom Stefan också Johan bägge från Ullricehamn. De har själva renoverat sin båt , som ursprungligen byggdes 1969. Vi flyttar in i marinan och klarerar in hos tull och emigration. I marinan ligger en Hallberg Rassy 46:a från Stockholm inköpt begagnad i England och seglad till Azorerna och därefter till Puerto Santo. Ägarna är ett ungt par med två pojkar i 8-10 årsåldern. Pappan berättar att en av pojkarna tyckte att man kunde väl stanna kvar här i skärgården och fadern förklarade att Madeira inte har någon skärgård, då sa pojken att han inte menade bara Madeira utan Azorerna och Kanarieöarna också. Begreppet skärgård går snabbt att utvidga när man befinner sig på havet. På kvällen har vi fest ombord på Sefir, nu när Bengt och Louise återkommit. Vi avnjuter champagne och musslor, gåslever och sauterne, gaspaccio med bröd med piladelphiaost, paprikaskinka och tomat, spenatomelett med muskot, camembert med äppelklyftor, melon med vininlagda körsbär och till sist kaffe med mörk toblerone.

26.9 Nästa morgon badar vi på sandstranden bredvid marinan. Den gyllengula stranden är helt slät och våt efter nattens högvatten. Vandrar in till byn och går runt i ytterområden om man nu kan tala om ytterområden i en så liten by. Överallt byggs det nya hus. Mitt i det nya ligger gamla förfallna hus där höns, gäss, kalkoner och katter vandrar runt. I vissa gamla trädgårdar odlar man vin. Två äldre män kommer med sina små vagnar med förspända åsnor och ett par säckar mjöl var på flaket. Vi äter middag på en enkel uteservering och beställer in Puerto Santo vin en oförglömlig vinsort, som fortast möjligt bör glömmas.

27.9 Ovanför marinan finns en bergstopp på ca 200 meters höjd. Eftersom vi inser att utsikten måste vara magnifik uppifrån denna så måste vi upp. Första biten hittar vi en liten väg som går att gå. Denna tar slut och vi får börja delvis att klättra delvis att gå upp för det branta berget. Berget består av något slags röd lös bergart med mängder av lösa stenar i. På toppen av berget ligger en utkikspunkt med staket omkring. De sista 20 meterna blir riktigt branta och vi får riktigt klamra oss fast och försiktigt välja vilka stenar vi skall kliva på. Till sist måste vi ta oss över staketet för att komma in på utsiktsplatsen. Det är inte var dag man anländer från fel håll till en utkikspunkt. Utsikten är magnifik. På utsiktspunkten möter vi ett trevligt finskt par, som har gjort en rejäl promenad upp till ön högsta punkt. De är 29 och 31 år och kommer från Hakuna Matata, en Jonmeri 33, som vi senast såg i Kielkanalena. De skall också vara med och segla ARC. Vi vandrar vägen ner från berget och besöker en vacker liten bröllopskyrka som ligger på bergssidan med utsikt över hela byn. På kvällen bjuder Bengt och Louise på lax, som de haft med från Sverige, ombord på Tinto. Härligt gott.

28.9 Sätter segel. Seglar den korta vägen över till Funchal på Madeira (41 sjömil). Vi har fin vind från nordost. Tinto går lätt ifrån oss med sin större vattenlinjelängd. Ankrar utanför marinan i Funchal. Vindstilla fin kväll men gungigt på ankringsplatsen.

Madeira är en helt annan ö än Puerto Santo. Den är mycket större, men framförallt högre. Detta gör att det regnar mycket och då mest på nordsidan där den normalt förhärskande nordostvinden ger ifrån sig mängder av regn när den tvingas stiga efter de höga bergen. Sydsidan är betydligt torrare och det är här Funchal ligger, men även sydsidan är betydligt grönare än Puerto Santo. Båda öarna har vulkaniskt ursprung och sticker upp från stora havsdjup runt omkring. Djupet mellan Puerto Santo och Madeira är nere på 3000 tusen meter trots att avståndet mellan öarna bara är 26 sjömil. Den högsta toppen på Madeira är 1860 meter (Högsta toppen på Gotland är 86 m). Det är alltså rejäla gamla vulkaner som står på havsbotten. Klimatet är subtropiskt och måste vara ett av de mest behagliga i världen. Medeltemperaturen är 16 grader på vintern och 22 grader på sommaren. Ytan på ön är en fjärdedel av Gotlands och här bor 256 000 innevånare (Gotland 57 000 innevånare). Jorden är mycket bördig och överallt odlas grönsaker och frukt. Blomsterprakten är fantastisk för att vara på hösten, och i maj lär den vara otrolig.

29.9 Pumpar upp jollen och monterar på motorn, vilket inte är helt enkelt i den skvalpiga sjön. Åker in till den trånga marinan, där det är mycket svårt att få plats, men jollen kan man alltid kila in någonstans. Klarerar in. Här klareras det in i varje hamn. Går på kvällen ut och äter middag. Grillade gambas (jätteräkor) med ett mycket gott portugisiskt vitvin.

30.9 Li och Tinto lämnar oss för att segla till Teneriffa. Vi vill vara kvar för att uppleva mer av Madeira. Vi går på marknaden, som är färgsprakande och vacker och ligger i en vacker delvis kaklad byggnad mitt i staden, där man säljer fisk, grönsaker, kött, blommor, korgar mm. Vi tar bussen upp för berget till den botaniska trädgården. Vägen slingrar sig fram på trånga gator i 30 grader lutning. Motorn i bussen får verkligen arbeta och i varje kurva tutar bussen. Väl uppe så har man en magnifik utsikt över Funchal. Vi vandrar i stora kaktusträdgårdar med blommande kaktusar och tittar på tropiska fåglar. Hortensiahäckar. Palmträdgårdar. Bouganvilla gångar. Vattenliljor. På eftermiddagen åker vi tillbaka ner till Funchal äter middag på en uteservering vid en kyrka. Där förbereds för bröllop. Polisen stänger av gatan. Mängder av folk samlas. Tolv brudpar kommer vandrande ner mot kyrkan. Två präster och Madeiras biskop i full ornat står och väntar i ingången till kyrkan. Först släpps gästerna till brudparen in och sen övriga gäster. När kyrkan ändå inte är full så släpps andra besökare in så vi lyckas få en plats längst bak i kyrkan. Det tar tid att viga 12 brudpar och efter vigseln så följer nattvarden. Biskopen som har fått kyrkan full passar på att tala länge och mycket. Det blir inte bättre av att man ingenting förstår. Ornaten byts ut. Trosbekännelser läses (tror jag). Efter två timmar då vi tror att brudparen skall vandra ut så vidtar fotografering inne i kyrkan av varje brudpar för sig. Någon utmarsch blir det aldrig.

1.10 Åker buss upp till nunnornas dal. Vi åker genom skogar av eukalyptusträd, som ger luften en härlig doft av halstabletter. Vägen slingrar i serpentiner upp högt i bergen och går längs branta stup. Vägen är uthuggen i bergssidan. Till sist slingrar den sig ner i nunnornas dal som är en gammal vulkankrater. För trettio år sedan fanns ingen väg hit förutom en smal slingrande stig först uppför berget och sedan nedför. Orten i nunnornas dal som vi besöker är Curral das Freiras. Här är det full fest. En estrad är uppsatt vid vägen. Ortsbefolkning sjunger vilda visor och man dansar på vägen så bilarna inte kommer fram. Vi blir uppbjudna av en liten svartklädd gumma utan tänder, som dansar och hoppar och det är bara att hoppa med. Troligtvis är det en före detta nunna, som hoppat av sitt kall och ägnar sig åt jordiska lustar. Solen skiner och bergen reser sig nästan lodrätt upp över byn och runt topparna ligger en slöja av moln. Vår dans slutar när vi tyvärr tvingas kliva på den sista bussen ner till Funchal.

2.10 Handlar mat och bensin till utombordaren. Det blåser hårt på förmiddagen och gungar våldsamt. Det är svårt att köra dinge i det här vädret. På eftermiddagen bunkrar vi ännu mera mat. Det har lugnat nu så färden ut till Sefir med dingen är inte lika dramatisk som den på förmiddagen. På kvällen blir vi bjudna på öl ombord på Euforia hos Stefan och Johan och vi bestämmer oss för att göra en levadavandring nästa dag.

3.10 Vi åker upp i bergen på drygt 1600 meters höjd och börjar vår vandring nerför. Här uppe är landskapet trädlöst. Ett och annat får finns här och någon enstaka get. Vi letar oss fram längs bergssidan för att hitta levadan. Levadorna är gjorda för att smala upp vatten. En levada är oftast gjord av cement och är formad ungefär som en hängränna på ett hus och är till att börja med heller inte större. Här och var tillstöter små levador och gör att levadan allteftersom måste göras bredare. Levadan som vi följer är 7,5 km och har en höjdskillnad på 900 m. Den löper fram över betesängar med får, vackra backar. Vidare längs lodräta bergssidor där levadan är inhuggen i berget och där stupen är så djupa att vi står och tittar in i molnen som ligger under oss. Till sist går den in i en eukalyptusskog med enorma träd. Otrolig upplevelse och det gäller att inte ta några snedsteg. Till sist kommer vi fram till bebyggda trakter där levadan delar upp sig i olika bevattningskanaler. Rätt trötta i benen tar vi bussen tillbaka ner till Funchal och jollen ut till Sefir där vi äter middag tillsammans med Stefan och Johan.

4.10 Tankar diesel och vatten. Sätter segel vid ettiden. Vinden är rätt hård så vi får reva både genua och stor. En timme senare har vinden avtagit och vi kan sätta hela genuan och efter ytterligare en timma så slår vi ut reven i storen. Vi seglar sida vid sida med en australiensisk båt Kesera, som är på ungefär 40 fot. På kvällen ser vi den första flygfisken strax innan mörkret kommer. Natten ger fin segling men Sefir går långsamt. Botten ser ut som en grön fäll. Det känns som om man släpar tio filtar efter båten. Fortfarande 40 sjömil ut ser vi ljusen från denna fantastiska ö, som nu försvinner i havet.

Med seglarhälsningar

Elisabeth och Joh