Tack för alla mail som Ni skickar oss. Det har tyvärr dröjt med svaren då vi är tvungna att gå till internetcafe för att svara. Vår E- mail som går över mobiltelefonen fungerar inte här på Kanarieöarna. Vi kommer inte in på internet. Däremot får vi första delen av mailen ca tio rader på mobiltelefonens display, så korta mail når oss alltid och det är alltid lika roligt att få dem.

Kanarieöarna

Regnet smattrar mot sprayhooden. Vädret är som en svensk normalsommar, runt 20 grader och med en och annan kort regnskur. För första gången sedan vi lämnade Skanör så har vi legat stilla på samma ställe under en längre period. Vi har hamnat på Puerto Calero en nybyggd och mycket bra marina på sydöstra delen av Lanzarote. Vi har stannat på samma plats i 14 dagar, därmed inte sagt att vi varit overksamma. Sefir har under 6 dagar varit uppe på land och jag har skrapat av mängder av sjögräs och all gammal bottenfärg. Därefter har hon fått dubbla strykningar med garanterat giftig bottenfärg. Skrovsidorna har jag polerat med hårdvax och offeranoden har blivit bytt. Tre förbrukningsbatterier har också blivit bytta. Elisabeth har gått igenom Sefir invändigt och sedan hjälpt till med målningen av botten och bättrat den blå randen ovanför vattenlinjen. Det känns lite märkligt att _vårrusta_ på hösten men nu är Sefir slät och fin inför Atlantseglingen och det känns skönt att veta att allt är genomgånget.

Kanarieöarna förknippar de flesta av oss med massturism, grisfest, fylleslag och jättelika hotellanläggningar hoppackade mer eller mindre vackert. Många har därför fått en negativ inställning till Kanarieöarna och visst finns här en del negativt men här finns också mycket som är bra. Vill man sola, bada, vila och äta god mat så är Kanarieöarna fantastiska. Överallt finns bra restauranger för alla smaker till hyggliga priser och dessutom en professionalism som oftast saknas i Sverige. Kanarieöarna är någorlunda solsäkra och då särskilt på sydsidorna av öarna. Naturen är nästan ökenlik och det tar sin tid innan man hittar skönheten i detta karga landskap.

Efter seglingen från Madeira till Graciosa norr om Lanzarote så ankrar vi i en vik söder om Graciosa i sundet mot Lanzarote. I viken ligger vi 15 båtar uppankrade. Här finns berg på upp till 260 meters höjd och längs södra sidan finns flera mycket fina och skyddade sandstränder. Vi vandrar upp på berget närmast vår vik 176 m över havet. Det är en fantastisk utsikt över sundet till Lanzarote och Atlanten utanför. På toppen följer vi en bergskam som går i en halvcirkel. Det är inte svårt att förstå att detta är en gammal vulkan och att insidan av cirkeln är en vulkankrater. Det är inte mycket som växer här men det finns några små gråa buskar där man kan se att det ibland finns blommor. Naturen har en bister, enkel och kraftfull skönhet. Efter vår bergsbestigning vandrar vi ner mot havet till en vacker skyddad vik. Mot viken vetter en brant bergssida, som är röd och svart och nedanför är sanden guldgul. Vi blir liggande på stranden i flera timmar och badar i det varma turkosblåa vattnet, innan det är dags att dra sig tillbaka till jollen och Sefir. Nästa dag vandrar vi in till den lilla byn som ligger ett par kilometer från vår vik. Här är alla husen vita och en våning höga och vägarna är bara ökensand. En lila bouganvilla och några palmer är de enda färgklickarna runt husen.

På kvällen har vi beachparty på stranden tillsammans med de andra ankarliggarna i viken. Det är på många sätt en fantastisk samling människor och båtar. Många nationer är företrädda. Vi är två båtar från Sverige, två från Nya Zeeland, tre från Australien, två från USA, fyra från England, en från Danmark och en från Brasilien . De flesta besättningarna är äkta par och på en del båtar finns barn. Många är pensionärer som nu tar sig en tur på världshaven. Flera av båtarna har varit ute i 7-8 år. En del har legat i denna vik i tre veckor och när man frågar dem vart de är på väg så vet de bara att de skall vidare ut och komma hem om ett antal år. De flesta har en mycket avslappnad inställning till livet.

Om man tittar lite närmare på båtarna så är tio gjorda i plast, två i stål, en i ferrocement och två i trä. Sex stycken har vindgeneratorer och tretton har solceller. Tretton har rullgenua och en har dubbla rullar. En båt har två master. Elva stycken har radar. Alla båtarna är i storlek 35-42 fot utom en skonare på ca 50 fot och av gammal amerikansk typ med lutande master. Det är typiskt att i naturhamnar av detta slag så ser man mest båtar runt 40 fot. De större båtarna är mest i marinorna. De rör sig ofta långa sträckor när de väl seglar och ligger sedan still månadsvis. Troligtvis beror det på att de seglas av medelålders och äldre par, som genom båtens storlek gjort sig beroende av att skaffa gastar varje gång de skall göra en segling.

Nästa dag lättar vi ankar och går upp genom sundet och seglar ner till Puerto de Naos vid Arrecife. Vi ankrar längst inne i hamnen utanför en liten marina. Här inne ligger en hel del slitna båtar varav en del har legat i mycket länge. Några verkar övergivna och på andra jobbas det för att få dem i skick igen. Nästa morgon tar vi våra två tomma gasolflaskor och vandrar upp till en gas- och olje-depån norr om hamnen. En kvart senare har vi påfyllda flaskor, 11 kg gas för trettio kronor. Hemma hade det kostat tio gånger mer. Efter vår gaspåfyllningstur så går vi in till Arrecife och vandrar längs den vackra strandpromenaden. I övrigt är Arrecife en rätt trist och sliten stad.

På morgonen nästa dag seglar vi den korta vägen ner till Puerto Calero en helt ny marina. Detta är den finaste marinan vi legat i, utan att för den skull vara den dyraste, vi betalade ca 125 kr per dygn, och då finns det alltid vakter i hamnen och servicepersonal som ständigt går att ropa upp på VHF:n. Längs kajen ligger ett tiotal utmärkta restauranger och en båtaffär med bra sortering. Här finns segelmakeri och en liten mataffär. Längst in i hörnan av marinan ligger varvet med sin 80 tons travellift där vi senare tar upp Sefir. Hon ser mycket liten ut i klorna på denna jättemaskin.

Nu när vi är lediga efter _vårrustningen_ så hyr vi bil och åker runt på Lanzarote, denna fascinerande ö. I ett jordbruksområde på västra Lanzarote öppnade sig marken den första september 1730 och lava, rök och stenar började spruta ut. Detta var början på ett vulkanutbrott som varade i fem och ett halvt år. Enorma ytor täcktes av lava och från vulkanen utkastade stenar. Flera kvadratmil täcktes av fullkomligt oframkomlig lava. Det liknar en plöjd leråker med enorma stenar i där plogfårorna är 5 meter djupa. Uppe på vulkanen ligger en restaurang med utsikt över detta enorma lavalandskap. Över ett hål i berget grillas kött och fisk. Fem meter ner är berget så varmt att värmen räcker till för att grilla. Tio meter ner i berget är det 600 grader varmt. En buss tar oss runt inne i detta lavaområde på en smal väg, stundtals nere i lavafälten, där bussen är mindre än de omgivande blocken och ibland upp på vulkankratrar med utsikt över detta fantastiska område.

Mitt på ön får vi se några märkliga odlingar. I den svarta sanden har man grävt runda hål ca en meter djupa och runt dessa lagt en liten mur av lavasten. Det tar ett tag innan vi inser att det är vinodlingar och att gropen antagligen är till för att vinrankan skall nå ner till vatten och samtidigt få skydd. Allt bildar sällsamma mönster över fälten.

Denna ö har på oerhört många sätt påverkats av en man, Cesar Manrique, som var både konstnär och arkitekt. Cesar Manrique ansåg att Lanzarote inte skulle satsa på den ohämmade massturismen och man har därför hållit ner byggnadshöjden till två våningar. Alla hus är vita och håller en viss stil och det känns mycket spanskt-morisk i arkitekturen. Byarna är mycket vackrare än på Gran-Canaria och Teneriffa. På flera ställen har Cesar Manrique skapat monument och byggnader i samklang med naturen. Vi besökte ett hus som ligger inbyggt i vulkanen med utsikt över Graciosa. Inne i berget ligger en servering och ut mot havet finns en terrass i lavasten allt ca 600 m över havet. Inne i huset eller grottan vad man nu skall kalla det är allt uppbyggt i runda former med osymmetriska valv formade av naturen på stället och det som inte är vitmålat består av det naturliga lavaberget. Det enda som syns utifrån att det finns ett hus i berget är ett runt fönster mot söder och inlandet och ett jättestort fönster mot norr, som har en utsikt som om man befinner sig i ett flygplan. Även på andra ställen på Lanzarote har Manrique utnyttjat lavan och de grottor som skapats i denna, bl.a. en storslagen konsertsal för 600 personer och i sitt eget hem där han gjort meditationsrum i underjordiska grottor.

Vi möter ständigt nya och intressanta människor. Vid en middagsbjudning på en båt får vi träffa en 89 årig engelsk dam och hennes 62 åriga son som är på väg till Västindien i en sju meter lång gaffelriggad segelbåt i trä som ritats av hennes far för 70 år sedan. Vilken kvinna, pigg och glad och med ett knivskarpt intellekt. En sån förebild!

Från Puerto Calereo seglar vi till Fuerteventura och Puerto del Castillo ungefär mitt på Fuerteventuras ostsida. Denna ö är inte alls så utvecklad som Lanzarote, men här byggs överallt. Vägarna på ön är mycket bra och bergen något högre än på Lanzarote. Uppe i bergen finns områden, som har rätt mycket växtlighet, som oaser i en öken. Fantastiska sandstränder finns på norra och södra delen av ön. Numera kan man framställa sötvatten ur saltvattnet till en rimlig kostnad, vilket gör att både Fuerteventura och Lanzarote på sikt kommer att bli mycket grönare. På Fuerteventura byggs det mer för massturism med relativt stora hotell. Ön är glest befolkad med ca 40 000 innevånare men är till ytan den näst största av Kanarieöarna efter Teneriffa. Uppe i bergen kämpar en del bönder fortfarande med att försöka odla någonting i det torra klimatet. Överallt ser man rester av terrasser längs bergssidorna som generationer av bönder kämpat med att bygga.

Till Puerto del Castillo kommer El Cordero från Skanör inseglande med Kenneth Pettersson och Margareta från Sjöscouterna ombord. Det är trevligt att ses igen. El Cordero har gått igenom de franska kanalerna ner till Medelhavet och därifrån ut genom Gibraltar och ner till Lanzarote och Fuerteventura. Vi har hela tiden haft kontakt mellan båtarna över kortvågsradion och vetat var vi haft varandra. Tillsammans seglar vi ner längs Fuerteventuras ostsida. Det blåser hårt och vi seglar bara för genua. Stundtals kommer vindstyrkan upp i 20 m/sek. Det blåser som vanligt från nord och nordost så vi har läns och slör så trots den hårda vinden är seglingen behaglig. Vi går in i hamnen på Morro Jable, som ligger på sydsidan av Fuerteventura, och ankrar där över natten. Vi ror över med jollen till El Cordero där Kenneth och Margareta bjuder på en härlig middag.

Nästa morgon startar vi mot Las Palmas en sträcka på 58 sjömil. Vi får en mycket fin segling för halvvind med fullt segelställ och 8-10 m/sek och god fart så vi får uppleva att det verkligen lönat sig att skrapa bort all gammal bottenfärg och beväxtning och måla nytt. Sjön är rätt hög med dyning från flera håll. Vi ankrar utanför marinan i Las Palmas och i kväll är det besättningen på El Corderos tur att äta middag ombord på Sefir. Nästa morgon flyttar vi in till marinan. ARC-båtarna börjar samlas i hamnen, man ser det på alla ARC-flaggorna som hänger under spridarna. ARC står för Atlantic Rally for Cruisers och ordnas varje år från Las Palmas till S:t Lucia i Västindien och i år är det 225 båtar anmälda. Både Li och Sefir skall vara med, men El Cordero väljer denna gång att gå till Kap Verde öarna först innan vi åter skall mötas i Västindien.

Med seglarhälsningar Elisabeth och Joh