Resebrev 8

Det var länge sedan Ni fick något resebrev men om Ni läser mina två resebrev och Elisabeths skildring av ARC-seglingen, som nu äntligen kommer, så förstår Ni att vi har haft fullt upp med gäster och segling mellan öarna här nere. Elisabeth och jag hoppas att Ni har haft en trevlig jul- och nyårshelg och att det nya året börjat väl. Här ute lever vi helt omedvetna om vad som sker i världen i övrigt och det är faktiskt behagligt. Om man ingenting vet så har man ingenting att oroa sig för.

ARC start - Jul

Dagarna rusar fram mot ARC-starten. Grillfesterna och middagarna avlöser varandra. ARC är inte bara en segling över Atlanten det är ett socialt evenemang med middagar, föredrag och jolletävling. Det är också en högtidlig invigning med fanparad, där varje deltagande land har sin flagga.

Aktiviteten på bryggorna är häktisk. Stormarknaderna levererar mat och dricka i en strid ström ner till båtarna. Det borras, sågas och skruvas. ARC gör säkerhetsbesiktningar så att båtarna uppfyller alla säkerhetskrav. Många har problem med sin elektronik och servicefirmorna rusar runt på bryggorna och hjälper till. Autopiloter som inte fungerar. Vindinstrument som visar fel. Dieselgeneratorer som inte startar. Nya kortvågssändare installeras. Dykerifirmor erbjuder sina tjänster att göra ren botten och byta offeranoder och propellrar. Folk åker upp och ner i masterna. Allt måste fungera den nittonde november.

Vi köper vår grundstomme av mat i form av specerier och dricka ett par veckor före start. Däcket blir fullt av mineralvattenflaskor, ölflak, vinflaskor, konserver, juicepaket, mjölkpaket. Först ser det ut som om det skulle var omöjligt att packa ner men efter några timmars stuvande försvinner allt ner under durkar och luckor. Våra gastar Carina Lernhagen Matz och Pia Hallonsten kommer några dagar före start. Färskmaten och grönsakerna handlas och stuvas ombord. Grönsakerna och frukten köps på marknaden och vi försöker få en lagom blandning av moget och omoget så att de skall räcka hela vägen över.

Flaggorna smattrar i hamnen. Överallt flaggas det över topp. Kvällen före start avfyras ett jättefyrverkeri och stämningen är på topp. Startdagen den 19 november är inne. Vädret är bra om än rätt svalt för att vara på Kanarieöarna. Vi lämnar hamnen ett par timmar före start. Signalhornen tjuter. Pirarna är fulla av åskådare. Det är drygt 230 båtar mellan 29 och 80 fot som går ut till start. Medelstorleken är ca 47 fot så Sefir med sina 39 fot tillhör småbåtarna. Först ger sig Raceingklassen iväg och 20 minuter senare startar Cruisingklassen, som vi tillhör tillsammans med ungefär 210 andra båtar, iväg. Vårt mål är att starta 5 minuter efter startskott men vi ligger mitt i högen av båtar så det finns ingen möjlighet att hålla igen när denna armada av jättebåtar kommer seglande. Vi passerar startlinjen två min efter startskottet.

Långsamt drar vi oss ut på babordssidan av fältet, vilket var en bra taktik för två år sedan när vi selade med El Cordero. Vi seglar om två stycken 50 fots Oysterbåtar strax efter start så det känns mycket bra. Vår taktik går ut på att undvika sydsidan av Gran Canaria där det gärna blir stiltje framåt kvällen. Denna gång blir det dock ingen stiltje och de som valt att gå nära Gran Canaria får mera vind. Vi får dock fri vind på vår sida i den nordostliga vinden och upplever att vi går bra. I starten tappade vi kontakten med Li, som vi försökte bevaka. Efter ett par timmar ser vi Li ca 500 meter framför. De måste ha lyckats att gå exakt på startskottet. Mellan Sefir och Li ligger en annan bekant båt Dreamcatcher så plötsligt är samma tre båtar, som seglade ihop i fyra dygn mellan Lissabon och Puerto Santo, samlade igen. Långsamt går vi ikapp Dreamcatcher och Li och passerar när det börjar skymma. Vår kurs är ungefär 160 grader. Vi gippar i den nordostliga vinden och kan hålla en kurs som mer bär mot vår waypoint 20 grader nord 30 grader väst 950 sjömil bort. Li och Dreamcatcher fortsätter sin mer sydsydostliga kurs. Det är alltid svårt att här säga hur man skall välja väg. En del går direkt mot mål med en mer västlig kurs. Vi föredrar att gå lite mer mot söder först. Oftast är vinden starkare där när man väl tagit sig ner i jämnhöjd med Kap Verdeöarna. Vi seglar hela natten med god vind med spirad genua, kutterstagssegel och stor. De följande dagarna bjuder på svag vind, vilket också gör att vi försöker få upp så mycket segel som möjligt. Vi seglar med två bommar gennaker på den ena genua på den andra och revad stor (detta för att gennakern skall fylla). Vi ökar segelytan ytterligare genom att hänga kuttern under storbommen och ut på spinnakerbommen för att fånga upp vinden under de andra seglen. Vi rapporterar varje dag vår position och hör på avrapporteringen och inser att de båtar som från början höll en mera västlig kurs går fortare och har mera vind än vi. Första veckan har vi svårt att få någon riktig fart på Sefir. Vi hittar heller inte den medström man brukar ha annat än kortare stunder.

Under tiden äter vi gått vad sägs om Seranoskinka med melon och emmentaler med inlagda oliver till lunch. Nybakad citronsockerkaka till kaffet. Nyfångad guldmakrill ugnsstekt i olivolja, vitvin, vitlök till och till detta tomatsallad och ris till middag. En annan dag äter vi avokado med tonfiskröra med majonnäs, capris, citron och lök till lunch och till middag kabanossenpaella med saffran, lök, squash, paprika, tomater, svarta oliver, ris och grönsallad. En tredje dag äter vi till lunch sillsmörgås på grovt bröd med potatis och cremefraish och till middag tournedeau med gorgonzolasås och klyftpotatis med kummin och tomatsallad.

I Las Palmas har jag köpt en trävinda med hundra meter lina och några drag. Vi lägger ut linan och några timmar senare har vi en Guldmakrill på ca 7 kg. Det tar lång tid att få in fisken till båten men det lyckas. Fyra personer kastar sig över fisken. Det är en oerhört vacker fisk i gula och gröna färger. Det kan tyckas märkligt att man kan släpa ett drag i sju knops fart och få fisk men här ute finns många fiskar som kan simma mycket fort. Guldmakrillen lär kunna komma upp i 60 km tim. En annan dag får vi en liten tonfisk på ett par kilo och en tredje dag en wholowi på 8 kg en utmärkt god fisk.

Dagarna avlöser varandra. Vår värld är 11,85 m lång och allt bortom båten känns avlägset. Segel skiftas och revas. Rev slås ut. Vakterna avlöser varandra. Vi går fyratimmarsvakter på dagarna och tretimmars på nätterna. Det härligaste är nätterna när man sitter under ett fantastiska stjärnvalv där Vintergatan går som ett brett band över himlavalvet. Vågorna reflekterar stjärnljuset och när ögonen väl vant sig så ser man bra i stjärnljuset. Månen kommer upp och går ner och ger några timmars mångata i vattnet.

De första dagarna så har vi besök av delfiner varje dag. De leker framför stäven. Hoppar upp och gör krumsprång. Simmar på sidan för att kunna titta upp. Verkar söka kontakt. Varje gång de kommer så blir vi lika glada. En kväll kommer två stora kaskelotter simmande sida vid sida på ungefär hundra meters avstånd. Majestätiska djur. Vi ser dem säkert under fem minuter tills de bestämmer sig för att dyka. Samtidigt försvinner de ner under vattenytan men först lyfts de jättelika stjärtfenorna högt över vattnet för att sedan långsamt försvinna ner i vattnet. Dagen efter mötet med kaskelotterna kommer tre stycken grindvalar simmande.

Dessa är inte alls lika stora utan liknar mer mycket stora delfiner. Det finns också en hel del fågelliv stormsvalor, havssulor, liror. En vit häger kommer också flygande den ser först ut att vilja slå sig ner på båten men flyger vidare. Ju varmare vattnet blir ju fler flygfiskar ser vi och nästan varje morgon ligger någon på däck.

Den sista veckan på havet börjar vi få upp farten. Vi har dragit oss långt söderut och fått bra med vind. Vi länsar med fyra segel satta stor, spriad genua, spriad fock och kutterstagsfocken satt lågt för att fånga vinden under de andra seglen. Vi har en annan HR39:a, Beltane 30 distans före oss och bestämmer oss för att segla ikapp denna. Varje dag hämtar vi hem några sjömil och ett dygn innan målgång ligger vi lika. Vi har aldrig sett varandra bara kunnat räkna på avrapporteringen. På morgonen när vi närmar oss St Lucia hoppas vi få syn på Beltane, men där finns ingen båt. Vi går i mål kl 11 57 den 8.12 efter 19 dygn 2 timmar och 57 min. I hamnen väntar rompunch på silverbricka och fruktkorg med rom. Champagnen korkas upp och vi sitter och njuter i sittbrunnen. Då kommer Beltane in slagna med 50 minuter. En viss frustration uppstår på Beltane så vi bjuder över dem på en öl så de kan lugna ner sig. Senare visar det sig att de ändå slår oss med någon timma tack vare mindre gångtid för motor. I Cruisingklassen har man rätt att använda motor, men mot ett kraftigt straffavdrag. Vi blir till sist femma i vår klass av 25 båtar och 41:a totalt.

Carina och Pia reser hem. Den 13 december kommer Camilla min dotter och hennes pojkvän Jens. Vi stannar kvar i St. Lucia ännu några dagar. Vi gör bl.a. en tur upp i regnskogen och badar i ett vattenfall. St. Lucia är en hög ö med mycket skog. Norra delen av ön har blivit mer och mer utvecklad allteftersom turismen har kommit. Den södra delen är fortfarande mycket fattig med våra mått mätt. Huvudstaden är Castris som har en vacker katedral och en trevlig marknad. Förutom turismen så lever man på odling av bananer. Allting här är mycket dyrt och utbudet i affärerna är mycket begränsat. Valutan EC (East Caribean dollar) delas med Grenada, St. Vincent, Dominica, Antigua (Alla är egna länder.) Valutan verkar ha en fast växelkurs mot US dollarn.

Den 17.1 lämnar vi Rodney Bay och St. Lucia. Klarerar ut. Det är mycket pappersarbete här varje gång man lämnar ett land för att gå till nästa. Seglar de 25 sjömilen över till Martinique och in till den lilla byn Marin på södra sidan av ön. Här provianterar vi mängder med mat och mineralvatten. Priserna är som i Frankrike (ungefär hälften mot St. Lucia) och utbudet är mycket stort. Klarerar ut och flyttar ut till St. Anne tre sjömil söder om Marin där vattnet är renare och klarare.

19.12 bär det av mot Barbados. Vi får dikt bidevind motström och mängder med intensiva regnskurar. Avståndet på sjökortet är 109 distans till Bridgetown. Vinden ökar och under hela seglingen får vi mellan 10 och 20 m/sek. Strömmen är oftast 2 knop emot. Vi missar att stänga en ventil i förpiken så dynorna blir helt dränkta i saltvatten i förpiken. Detta blir den tuffaste seglingen vi haft hittills. Havssjön är grov och tuff att klättra uppför hela tiden. Vi tar in ett rev i storen och rullar in halva genuan. Sedan får vi ständigt hålla på och öka och minska genuan för att kunna hålla fart mot sjö och ström. Efter 30 timmars segling och 165 sjömil på loggen kommer vi fram till Bridgetown på Barbados. Vi ankrar upp och får en god natts sömn. Därefter börjar inklareringen. Vi måste gå med båten till hamnen för kryssningsbåtarna och förtöja längs en 4 meter hög betongkaj. Vi klättrar upp och går in till emmigration och därefter till tull och får förutom detta fylla i något papper där vi försäkrar att vi inte har pest ombord. Därefter får vi lämna hamnen utan att någon tittat på båten och gå ut och ankra igen i den enda bukt som det går att ankra i och den enda som man får ligga i. Det är svårt att komma iland på stranden då svallet går in och bryter mot stranden. Vi tar oss i land och vandrar runt och tittar på staden, som är trevlig med vänliga människor, och modern enligt västindiska mått. På kvällen åker vi ut och möter Elisabeths son Calle och hans flickvän Sandra, som kommer med flyg. Jag kör ut Calle med packning till Sefir med dingen. Svallen som rullar in är rätt stora så jag lämnar allt löst till Calle, som plånbok och kamera. Vid stranden råkar jag ut för en stor våg som bryter och hela jollen rullar runt. Motorn dränks och jag hamnar under jollen. Elisabeth, Sandra, Camilla och Jens står på stranden så jag får snabbt hjälp att vända jollen rätt. Vi lyckas alla ta oss ut till Sefir. Vi får ro jollen då motorn inte vill starta. Nästa morgon får den sig en genomgång och startar snällt igen. Camilla och Jens lämnar oss för ett par dagars vistelse på Barbados. Vi andra förbereder vår avfärd mot Bequia. Vandrar upp till hamnmyndigheten betalar en mindre summa för ankarplatsen. Därefter till emmigration och blir utskällda för att vi inte har båten med oss till hamnen vid utklareringen och så till sist tullen. På kvällen lämnar vi Barbados och seglar rakt västerut mot Bequia. Barbados är trevligt men som seglare rekommenderar jag Er att hoppa över ön.

Seglingen till Bequia blir perfekt med medström och 10-12 m/sek och plattläns. Vi försöker ankra men ankaret vill inte ta. Försöker tre gånger men får inget fäste. Vi erbjuds en boj för 40EC natten(160 kr) och vi tar den för två nätter.

Julafton. På eftermiddagen bjuder en svenska, Marianne, som bor på Bequia, på glögg uppe i sitt lilla hus. Var och en tar med sig en vinflaska till glöggen. 240 personer kommer från alla nordiska länder. Rolf Bjelke och Deborah Shapiro är där de ligger här med Northern Light och är för första gången i Västindien. Christoph Rassy och hans hustru Maj är också här med sin 62 fotare Bamsen. Rolf och Deborah har som vanligt inte tagit den enklaste vägen till Västindien. Först har de gått från Sverige till Hardangerfjorden i Norge, därifrån runt Island, från Island till Azorerna och från Azorerna till Bequia. På kvällen är vi på Friendship Bay hotell som ligger på andra sidan ön. Vi äter en god buffé ihop med Margareta och Kenneth från El Cordero och Familjen Mårtensson på Tinto. På kvällen spelar en Country and Western orkester och alla dansar och stämningen är på topp. På kvällen åker vi taxi tillbaka ner till hamnen och vidare med en överfull båttaxi till nästa fest. Båten som nog är lämplig för fyra personer har minst tio personer ombord och är synnerligen rank. I aktern sitter skepparen,som inte verkar helt nykter och säger hela tiden "Yeah man I`m the Captain" precis som det skulle förbättra läget. Vi kommer dock fram någorlunda torra till den lokala festen med 95% svarta. Ljudnivån är enorm liksom trängseln. Dansen är minst sagt tight och eggande. Doften av hash ligger tung över stället. Efter en timma så tar vi en taxi (bil) tillbaka till hamnen och jollen ut till Sefir. En spännande och ovanlig julafton är till ända.

Midvinterhälsningar från

Elisabeth och Joh

19 dagar över Atlanten som MATROS och MAT-ROS.

Kära Vänner!

Seglingsstarten i Las Palmas var gastkramande för min del, inte på grund av eventuell placering, utan av oro för att vi helt enkelt skulle bli nerseglade. Jag som aldrig varit med i en stor seglingstävling höll mig i bakgrunden men var på helspänn. Mängder av stora båtar forsade fram runt omkring oss med ibland bara några meter emellan. Allt gick lyckligtvis väl och jag var stolt över min duktige kapten och våra fantastiska gastar. En sådan tur vi hade som fick både Carina Lernhagen Matz och Pia Hallonsten med ombord. De är verkligen 2 härliga superkompetenta tjejer inte bara på segling utan även på proviantering och matlagning, för att inte tala om hur roliga och intressanta de är att samtala med! De klev ombord i Las Palmas och lämnade man och småbarn hemma för att också förverkliga sin dröm om att segla över Atlanten.

En sådan fin seglats vi fick tillsammans och så bra vi funkade ihop och vad mycket jag fick lära mig. Det var härligt att se hur två duktiga seglartjejer sätter segel, får upp bommar och spirar så snabbt, elegant, genomtänkt och graciöst!

Tur hade vi också med vädret med strålande sol och vackra sommarmoln och lagom vind mest hela tiden. Och detta blåa vatten! Atlanten har en alldeles speciell färg. Mitt på dagen är vattnet djupt safirblått.

Snart hittade vi vår rytm och blev en alldeles egen liten enhet där ute i oändligheten.

Morgonduschen ute på akterdäck med tre nakna nymfer som hällde hink på hink med saltvatten över sig och glittrade i solljuset. Kaptenen njöt.

Våra härliga frukostar,luncher och middagar som alla höll en mycket hög standard. Måltiderna är en av höjdpunkterna till havs när alla mår bra och vi hade tur att slippa sjösjukan. Dock var själva tillagningen en verklig utmaning, Atlanten bjuder nämligen på en hel del plötsliga stora vågor så det gällde att hålla i sig, karotter och tallrikar. Efter ett par marmeladburkssaltomortaler med nedstänkt kajuta och några vackert nyupplagda rätter som

smaschade in i skottet bredvid lärde vi oss. Det viktigaste var att vi inte brände oss. Vårt hellånga proffsförkläde i galon var guld värt, också våra glidfria serveringsbrickor, ibland fick vi ta till "hundskålarna" d v s de djupa tallrikarna men sedan njöt vi. Vi var försiktiga med starka varor men unnade oss ofta en öl till lunch och ett glas vin till middagen. Carina och Pia var strålande kockar och även jag lyckades för det mesta.

Det spred sig en härlig ro och harmoni ombord. Vi gick verkligen ner i varv. Vi fick tid att att både samtala och läsa böcker och inte minst att reflektera. Ensamvakterna på nätterna såg vi alla framemot, att få forsa fram i ljummen stjärnenatt och ha tid att tänka, det var en lisa för själen.

En natt känner jag plötsligt ett lätt slag mot min panna, ett konstigt ljud hörs på bänken bredvid. Jag tänder ficklampan för att kolla och då i lampans sken flaxar en ca 20 cm stor.svart flygfisk som en kollibri kring mina bara fötter. Jag skriker till och far upp på bänken som en musanfallen tant i en skämtteckning. När jag har samlat ihop mig och fått tag på en bit hushållspapper lyckas jag fånga den och kastar den överbord till allas förtret morgonen därpå. Flygfisk är gott och den här var så stor.

Livet går sin gilla gång ombord, alla trivs och njuter av varenda sekund. Då och då drabbas vi av overklighetskänslor och att vi stressade nutidsmänniskor kan uppleva en sådan frid.

Kontakten med verkligheten sker dock varje dag i form av avrapportering via Singel Side Band till ARC kontoret om vår position, vindriktning och styrka samt eventuell gångtid för motor. Eventuella fångade fiskar brukar också skämtsamt avrapporteras på slutet och Dreamcatchers skrek en dag "to hell with all your damned fishes We´ve got our first grandchild." De hade fått telegram på natten via Inmarsaten!

Det var jag som höll i vår avrapportering och tillhörde ett nät på ca 50 båtar. Snart kunde man namnen och var bekant med rösterna. Det var riktigt roligt när man sedan kom iland och fick ansiktet bakom rösten. Vi tilltalade varandra hela tiden sedan med båtnamnet. Helo SEFIR! fick man lystra till.

När vi så småningom nådde målet och fräste över mållinjen i dikt bidevind i 12 sm och blivit firade av den ena välkomstpatrullen efter den andra med rhumpunch på silverbricka och champagne och kramats och skrattat kändes det plötsligt lite vemodigt för oss alla. Det hela var över, oceanen hade tagit slut och vi ville dra till havs igen!

Glada hälsningar från Elisabeth

Juldagen – Avsegling till Tobago

På Juldagen seglar vi från Bequia till Cannuan en ö ca 25 sjömil söderut. Li har gått någon timma före oss och ligger uppankrade när vi kommer och ankrar vid sidan om. En man kommer ut och säljer hummer från sin båt. Calle och Sandra köper tre stycken små langust för ca 150 kr. Langusten har till skillnad från vår hummer inga klor. Det är lite speciellt att koka hummer ombord och vi får koka en i taget då vi inte har någon jättekastrull med oss. Vid stranden finns ett litet hotell där vi lägger jollen. Vi vandrar upp i den glest bebyggda byn där vi möter en svart dam i ljusblå lång klänning med tillhörande solparasoll som möter oss med hälsningen "Enjoy yourself". Några kvinnor står och säljer frukt trots att det är juldagen och hälsar oss välkomna till ön. Vi vandrar tillbaka längs den guldgula kilometerlånga stranden och åker ut till Sefir där en härlig middag med hummer väntar.

Nästa morgon seglar vi åter upp till Bequia där vi får en plats på nordsidan av viken där ankaret får fäste. På morgonen åker vi in och klarerar ut. Sätter segel och får en fin segling upp längs St. Vincent och sedan St. Lucia där vi passerar förbi de fantastiska Pitonerna precis i solnedgången. Pitonerna är två pyramidliknande berg som reser sig 700 meter över havet alldeles vid stranden. Mitt i natten kommer vi till St. Anne på Martinique. Det är spännande att glida fram på grunt vatten söder om St. Anne och försöka undvika flötena från hundratals hummertinor. Vi ankrar långt ut då de båtar som ligger för ankare är svåra att se. På morgonen badar vi i härligt klart vatten innan vi går in de sista tre sjömilen till Le Marin och får en plats i marinan. Åter en dag för bunkring och vi handlar massor av mat och vatten. Affären kör ner allt till marinan. Jag lyckas också köpa en ny babordslanterna i båt tillbehörsaffären. Den andra flög sin kos i det hårda vädret ut till Barbados. Vi röjer och städar. På kvällen kommer Margareta och John Taranger och deras son Martin. Margareta är syster till Elisabeth. Nu är det trångt ombord när vi är sju personer med packning, som delar på utrymmet, men vi har hjärtligt roligt bland alla badkläder handdukar och skor.

Nästa dag åker vi ut och snorklar på sydsidan av Martinique. Här finns fina rev och en skyddad vik. Dagen efter tar vi en längre tur och seglar upp på västsidan förbi El Diamante en över hundra meter hög ö som sticker upp rätt ur havet och ligger mindre än en sjömil från sydsidan på Martinique. Bergssidorna är i det närmaste lodräta. Denna ö besatte engelsmännen under 18 månader under kriget med Napoleon. Napoleon blev tvungen att skicka en större eskader skepp dit för att driva bort engelsmännen. På kvällen ankrar vi i Petite Anse Darlet en vacker vik med fin snorkling. På morgonen åker vi in till den vackra lilla byn som domineras av kyrkan som ligger alldeles nere vid hamnen. Vi äter en god lunch nere på stranden under ett träd med utsikt över Sefir som ligger utanför. På eftermiddagen vänder vi tillbaka mot öster. Vi går för motor till St. Anne där vi i mörkret ankrar bredvid Northern Light och Bamsen. Det är nyårsafton och musiken strömmar ut från stranden. De tre yngre ombord tar jollen och åker in till byn medan vi äldre sitter kvar i båten och lyssnar på festligheterna på avstånd. På förmiddagen flyttar vi oss till ett bra snorklingsställe innan det blir dags att gå in till marinan i Le Marin.

Nästa dag hyr vi två bilar och åker runt på Martinique. Vi besöker den vackra botaniska trädgården och åker upp i bergen. Äter lunch nära den berömda vulkanen Montagne Pelée, som den 8 maj 1902 hade ett våldsamt utbrott och förstörde hela staden Saint Pierre och dödade alla 30 000 innevånarna utom en som befann sig djupt nere i en fängelsehåla. Tillbaka åker vi genom Saint Pierre som numera bara är en liten by. Vi reser efter kusten och ser solen försvinna i havet innan vi åter är tillbaka i Le Marin.

På morgonen lämnar vi tillbaka bilarna och seglar längs Martinique upp till Fort de France. Vi går ut och äter en god middag på en liten restaurang i staden. Senare på kvällen börjar det spela i våningen under. Där har man Salsakurs så vi blir inbjudna att vara med. Det är inte helt lätt men mycket trevligt. Sent på natten glider vi ut med jollen till Sefir som ligger uppankrad ett par hundra meter från stranden.

Uppbrottsdag. John, Margareta och Martin skall flyga hem på kvällen, men innan dess hinner vi besöka fortet. Utsikten är fin men själva fortet rätt ointressant. Det mest intressanta är nog de leguaner som lever där. De blir minst ett par meter långa och vandrar omkring i gräset uppe på fortet. John, Margareta och Elisabeth besöker ett romdestilleri.

På morgonen klarerar vi ut. Handlar mat och seglar mot St. Lucia. På kvällen ankrar vi i Rodney Bay. Vi har ett par lugna dar. Calle och Sandra besöker Pigeon Island som ligger i norra delen av Rodney Bay. På kvällen kommer El Cordero med Kenneth och vi får tillfälle att fira Kenneth:s 50-årsdag med Champagne och sång diktad av Elisabeth.

Nästa dag hissar vi den stora svenska flaggan och lägger oss mitt i bukten i väntan på gänget från Skanör, som kommer med tre chartrade 43 fotare från Marigot Bay. El Cordero har hissat den stora SBK flaggan. På eftermiddagen dyker de upp. Plötsligt är det 5 båtar från SBK(Skanörs båtklubb) som ligger i Rodney Bay. Det är den största eskader SBK någonsin lyckats åstadkomma. Vi simmar och åker runt med dingarna mellan båtarna. På kvällen samlas vi i en Pub inne vid varvet i Rodney Bay. Vi är 20 personer samlade och äter grillad kyckling och Roti, som är en västindisk specialitet lite som en pirog eller en fylld pannkaka. Vi tackar Kenneth för hans initiativ till eskadern och firar också att han kommit upp i mogen ålder.

Nästa dag klarerar vi ut från Rodney Bay och seglar de nio distansen ner till Marigot Bay. Detta är en av pärlorna på St. Lucia med sina höga gröna bergssidor och den låga halvön med palmer som går ut i mitten. Vi ankrar. Någon timma senare kommer Li från Martinique. På kvällen åker Elisbeth, Calle, Sandra och jag in och äter en god middag och firar av Calle och Sandra som nu varit med oss i tre veckor.

På morgonen går vi upp tidigt. Det är ännu mörkt när jag kör Calle och Sandra i jollen in till den väntande taxin för vidaretransport till Barbados och Sverige. Själva lämnar vi Marigot Bay efter att ha hissat upp motorn och bundit jollen på fördäck. Li har gått en kvart före oss. Vi sätter segel och får en fin segling ner mellan St. Lucia och St. Vincent. Efter några timmar är vi ikapp Li och i Bequia har vi gått ifrån ytterligare. Vi hittar en bra ankringsplats i södra delen av viken längs en badstrand. Här är ankarfästet bra och även när vi drar full fart back med motorn så sitter ankaret. På kvällen möts vi inne i Bequia och nu är alla sex svenska båtarna från Skanörs Båtklubb närvarande. Pizzan är god. Stämningen är hög och rompunchen flödar.

Nästa dag ligger vi stilla och badar. En av charterbåtarna ger sig av söderut. Vi andra stannar kvar då Marianne(svenskan som bor på Bequia, även kallad Why Not och kan nås på kanal 08 på VHF:n om Ni är i Bequia och som ordnade glöggparty för 250 personer på jullafton) bjuder på middag uppe i sitt hus. Vi blir 17 personer vid dukade bord. Kenneth har hjälpt till att steka lammet och Marianne har gjort en jättestor potatisgratäng. Till detta får vi gott vin. Till efterrätt får vi vaniljglass med chokladkaka.

Marianne kom till Bequia i början av 80-talet. Hon seglad tillsammans med sin man en Colin Archer, vid namn "Fredag" på 49 fot, som de gemensamt har byggt i Norge. Avsikten var att segla jorden runt. Vid Union 30 sjömil söder om Bequia hamnade de av olyckliga omständigheter på ett rev. Vid bärgningen slets båten sönder och sjönk vid sidan av revet. Marianne och hennes man lyckades dock att bärga båten och reparera denna. Pengarna var nu slut så någon jordenruntsegling blev det aldrig. Bägge blev kvar på Bequia. De är nu skilda men bägge bor kvar. Fredag låg sedan i viken och bägge levde ombord fram till 1994 då Fredag såldes tillbaka till Norge. Marianne hjälper till med insamling av pengar till en skola för utvecklingsstörda, som ligger i Bequia. Dessutom ser hon till att de halvförvildade hundarna får veterinärhjälp och att de steriliseras. Förutom det gör hon reparbeten av olika slag, nyckelringar, mattor mm. Halva året bor hon i Oslo där hon är hamnkapten åt en båtklubb. Marianne är en verklig levnadskonstnär, som aldrig drar sig för att göra en fest eller anta nya utmaningar. Hon har varit med om att förlora allt hon ägt när båten sjönk, men alltid haft förmågan att komma ner på fötterna och starta om och tycka livet är härligt. Marianne är en person som vi andra har mycket att lära av.

Vi ligger still en dag i Bequia innan vi seglar vidare till Cannuan tillsammans med Li. Vi badar och njuter av tillvaron. Läser och simmar.

13.1 Seglar vi den korta vägen ner till Union där vi åter möter de övriga båtarna från Skanör. Vi ankrar ute vid revet ett par hundra meter från land. Här har vi fint vatten och fin snorkling. Revet fungerar som vågbrytare så det blir inga vågor bakom revet. På kvällen kommer Herman the German och hämtar oss för fest inne på Lambis. Kenneth på El Cordero har arrangerat en fest på Lambis restaurang. Hela besättningarna från de sex båtarna från Skanör är där. Vi dricker rompunch som nog till 80% består av rom. Vi äter en stor buffé av god mat. Ett steelband spelar och vi får se tre flickor som dansar limbo. Vi dansar alla och har en mycket trevlig kväll.

Nästa dag ligger vi still. Elisabeth och jag köper humrar tillsamman med Boris och Lisbeth på Li som vi äter tillsammans på kvällen. Vi går upp i hygglig tid på morgonen och seglar iväg till Bequia. På kvällen kommer min son Magnus och hans flickvän Sabina med flyget. Bagaget blev kvar på Barbados men kom lyckligtvis nästa dag. Vi ligger still några dagar på Bequia badar och snorklar. En eftermiddag åker vi ut till en farm för uppfödning av havssköldpaddor på östra delen av ön. En man har där som sitt livsverk att föda upp havssköldpaddor tills de är 5 år innan han återlämnar dem till havet. Han har olika små bassänger med alltifrån sköldpaddor som är 5 cm i diameter över skalet till femåringarna som är ca 40 cm över skalet. En kväll bjuder vi Marianne på middag och får en mycket trevlig kväll.

18.1. Seglar de nio sjömilen till Mustic. Detta är en helt annorlunda ö. Här bor Jet-set folket Mike Jagger, Princess Magret, Raquel Welch m.fl. Privatflyplanen flyger in till ön. Här finns stora lyxhus och hästar, stora välklippta gräsplaner, tennisbanor. På kvällen spelar man cricket. Allting är välorganiserat. Prydliga små vägar går härs och tvärs över ön där öns innevånare och dess tjänstefolk åker omkring i små jeepar. Affärerna har årgångsviner och exklusiva kläder och allting är mycket dyrt. Jag känner mig kluven till Mustic. Visst är det vackert men det är inte det riktiga Västindien. Det känns mera som om man flyttat en stor engelsk park till Västindien.

Dagen efter seglar vi ner till Tobago Cays en av pärlorna i Västindien. Det är fyra små öar med palmbevuxna stränder omgivna av rev. Ute i havet öster om öarna finns ett stort hästskorev som dämpar all sjö från Atlanten. Vattnet är kristallklart och skimmrar i Turkosa färger och siktdjupet säkert 15 m. Snorklingen är kanske den bästa i hela Västindien. Vi får en kraftig vidstöt och en charterbåt, som ligger uppankrad framför oss sliter sig och börjar dragga. Troligtvis beror det på att de har lina i stället för kätting och att de har för lite längd ute så att ankaret bryts upp. När de försöker ta upp ankaret så ökar bara draggningen och rorsman verkar inte vara van och lyckas inte hålla upp stäven mot vinden. De passerar några meter vid sidan av oss med släpande ankare. Till sist får de upp ankaret och försvinner. Oftast är det charterbåtar som skapar problem här nere i Västindien. Dels beror det på att det är oerfarna seglare ombord. Dels verkar utrustningen för ankring vara undermålig. För små ankare och lina istället för kätting. Det verkar som uthyrarna själva inte är särskilt måna om sina båtar.

Nästa dag seglar vi ner till Petite St.Vincent den sydligaste ön i St. Vincent. PSV är en hotellö med välklippta gräsmattor, exklusiva bungalows och förbud för utomstående att röra sig fritt. Det går dock att vandra efter stranden. Vi badar och njuter av solnedgången.

21.1-22.1. Går upp till Union, som bara ligger ett par sjömil norrut. Vandrar längs gatan. Det är söndag så det mesta är stängt. En dam med papiljotter ser att vi ser hungriga ut och öppnar upp sin lilla restaurang. Vi får en god rompunch, och en mycket god marinerad kyckling och den pappiljotterade damen serverar oss. Inför vår avsegling till Tobago så handlar vi upp våra EC dollar på grönt och frukt. Nästa morgon klarerar vi ut och på eftermiddagen lämnar vi Union med kurs mot Tobago.

Med varma seglarhälsningar

Elisabeth och Joh