Resebrev 10 - Förälskade

24. 1. 2001 Efter en odramatisk segling på 125 sjömil så kommer vi till norra Tobago. Vi glider in mellan höga berg täckta av tropisk växtlighet. Här och var lyser det rött från blommande träd i den täta grönskan. Fågelsången och skrien från papegojor hörs ända ut till ankringsplatsen. Längst in i viken ligger Charlotteville inklämd mellan bergen. Byn är inte stor. Alla människor här utstrålar en vänlighet som vi aldrig mött någon annanstans i Västindien. På bensinstationen växlas US-dollar till Tobago-dollar och på den lilla serveringen vid jollebryggan ordnar ägarinnan så att vi kan ringa hem då telefonkorten är slut. Ankringsplatsen ligger några hundra meter från byn utanför en vacker sandstrand med fina snorklingsrev på sidorna. Vattnet är kristallklart. Vi är femton båtar som ligger ankrade här väl skyddade. Ibland söker sig en vindil ner mellan bergen och ger lite svalka. På kvällen strax efter solnedgången kommer flockar av papegojor flygande och slår sig ner i träden och en kakofoni av ljud utbryter innan natten lägger sin hand över djungeln och ljuden från cikadorna tar över. Inne i djungeln lyser eldflugorna. En kväll förirrar sig en eldfluga ut till Sefir och sitter och lyser på storskotet. Pelikaner jagar runt om oss och kastar sig huvudstupa som pilar rätt ner i vattnet ibland bara ett par meter från Sefir och vi hoppar högt då vi oftast inte är förberedda på plasket. Ibland är det inte pelikaner som plaskar utan stora fiskar som jagar runt båten. Sefir verkar dra till sig stora stim med tusentals små silverglänsande fiskar, som utgör mat för andra djur.

På morgonen den 25.1 tar vi bussen in till Scarborough (huvudstaden på Tobago) för att klarera in. Vägen går på slingrande vägar upp i bergen och ner på andra sidan, runt raviner, längs stränder och igenom små vackra byar. Efter mer än en timma kommer vi till Scarborough. Det är en trevlig liten stad med stor marknad, mängder av marknadsstånd men också vanliga affärer och vänliga människor. Vi åker tillbaka till Charlotteville på kvällen. De röda Imortellträden glöder i kvällsljuset. Vi söker oss fram i mörkret på smala stigar genom djungeln ner till den strand där vi har vår jolle liggande. Åker ut i natten till Sefir som ligger och gungar i den svaga dyningen. Sitter och pratar ett par timmar innan vi drar oss tillbaka till våra kojer för natten.

Vi lämnar vår vik i Charlotteville för några dagar och seglar mot sydväst till Courtland Bay vid Plymouth. Magnus och Sabina har hotell bokat här för ett par dagar innan de flyger hem till Sverige. Viken är inte så skyddad så det rullar kraftigt och det är svårt att komma iland på sandständerna. Flera gånger händer det oss att vågor bryter in i jollen innan vi hinner dra upp den på land. Här på de sydligare delarna av Tobago är det mer turism och hotell. Långa sandständer följer bukterna men här finns också klippuddar som sticker ut i havet. Fiskarna lägger not från sandstränderna och drar in sina fångster mot stranden helt för hand. Det går åt många personer för att orka med det tunga nätet. Fångsterna verkar små i förhållande till allt arbete. På något sätt lever man här i två tidsepoker. Dels fisket som antagligen spelar en allt mindre roll och turismen som ökar och står för den nya tiden.

Efter att ha firat av Sabina och Magnus med en god middag på en utsökt restaurang så seglar vi tillbaka de sexton sjömilen till Charlotteville. Ankrar i samma bukt, tar jollen in till jollebryggan och vandrar på de smala vägarna upp i djungeln. Här är det tyst förutom naturens egna ljud. Vi ser gröna papegojor som kommer flygande och mängder av små färggranna fåglar. Jättestora bambustånd reser sig tio till femton meter upp från marken som jättelika kvastar. Får och getter betar här och var längs stigen.

Någonstans läste vi att Tobagoborna är melankoliska. Det stämmer nog för överallt kan man se människor som sitter på sina verandor eller vid vägkanter och tittar ut över havet och försvinner in i sina egna tankar. Livet har sin egen takt här. Tid är något relativt. Brådska existerar inte. Busstidtabell finns men ingen reagerar på att bussen är tre kvart försenad. Det utgör bara ett tillfälle att få tala med varandra på busshållplatsen. När man frågar på restaurangerna vad de har för mat så får man till svar fisk, fläsk, kyckling eller get och sedan väntar de på vad man skall välja. När man väl valt så kan det innebära en hel meny med grönsakssoppa först och därefter en bra huvudrätt, enkelt men alltid gott. Restaurangerna består oftast av fyra till fem små bord. Köket är litet och primitivt. Oftast serverar man inte någon sprit inte ens öl. Licensen kostar mycket pengar. Detta löser man genom att gå över gatan till en bar och köpa en flaska öl och ta till sitt bord eller också gör någon på restaurangen oss den tjänsten.

Något internetcafe finns inte här så en dag bestämmer vi oss för att gå över till Speyside på andra sidan. Avståndet är inte särskilt långt runt 5 km men nivåskillnaden är stor säkert 250 m. Vi vandrar uppför vägen som går i serpentiner längs berget. Det är mitt på dagen och solen trycker på, som den bara kan göra här i tropikerna. Vi tar oss uppför och söker skugga så gott det går. Svetten flyter. Dricker vatten. Väl uppe så blir det enklare med nedförsbacke till andra sidan. Vägen slingrar fram i en överdådig grönska med enorma träd på sidorna. Vid vägkanten ser vi en orm. Vad vi kan bedöma så är det en liten boaorm på ungefär en meter. Den ligger helt still och vi undviker att störa den. Väl nere i Speyside börjar vi leta efter internetcaféet. Vi får hjälp av en kille som leder oss först upp för en backe sedan in längs en smal väg bland små hus och hyddor. Därefter ner för en trappa och in bland bananplantor och blommande bouganvilla och flaxande höns. Vi börjar undra om detta verkligen är rätt. Därinne ligger ett litet hus och i källaren har en ung svart man en dator som vi får hyra. Tillbakavägen till Charlotteville tar vi per taxi.

Många dagar här i Charlotteville så stannar vi kvar ombord på Sefir. Njuter av stillheten och varandra. Tar några bad och snorkelturer under dagen. Skriver, läser och redigerar bilder på datorn. Ibland måste vi in till byn och handla mat. Det mesta finns att få tag på om man inte har allt för stora krav, men man kan få gå i många affärer innan man hittar det man vill ha. Frukt och grönsaker, som alltid är fantastiska här, köper vi av en trevlig rastaman, som har sin försäljning vid vägkanten med stranden, havet och de uppankrade båtarna i bakgrunden.

Vi träffar några norrmän och danskar, som åker hit varje år och hyr in sig på något pensionat. Det finns inga stora hotell i Charlotteville, men överallt finns små enkla hus och lägenheter som går att hyra. Vi träffar bl.a. ett norskt par som har med sin 7 månaders baby. De har tagit ut sin föräldraledighet, pappamånad och samlad semester och bor här i Charlotteville i tre månader och stortrivs. Hemifrån får de bara rapporter om mörker och kyla, här lyser solen färgerna och människorna mot dem.

Trinidad och karnevalen

Till sist måste vi med sorg i hjärtat lämna Charlotteville om vi inte skall missa karnevalen i Trinidad. Seglar längs västra kusten ner och rundar södra udden. Därefter upp till Scarborough dit vi kommer på kvällen. Nästa dag klarerar vi ut och vid femtiden på morgonen dagen därpå lämnar vi Tobago för att hinna med seglingen till Chaguaramas på Trinidad innan det mörknar på kvällen. Vi får en fantastisk segling med 2-3 knops medström och läns. Navigatorn står på mellan 8-8,5 knop hela tiden och vi anländer flera timmar tidigare till Chaguaramas än vi räknat med. Kenneth på El Cordero är här och dirigerar in oss till en bra plats på Coral Cove marina. Dagen efter kommer Li med Boris och Lisbeth från Grenada och förtöjer vid sidan om oss.

Chaguaramas är en märklig plats. För att komma hit så rundar man Trinidads östra udde och seglar in i ett smalt sund ner till Golfo de Paria, som breder ut sig mellan Trinidad och Venezuela. Några sjömil österut ligger Chaguaramas. För 15 år sedan fanns här ingenting av intresse för båtfolket. Nu ligger här centrum för alla långseglare i Västindien. Varför har det blivit så? Ett skäl är att Chaguaramas ligger väl skyddat för de flesta vindar. Ett annat är att det ligger utanför orkanområdet. Risken för att en orkan skall drabba Chaguaramas anses som obefintlig. Stora skador har drabbat båtar som legat upplagda längre norrut i Västindien och många försäkringsbolag godkänner inte att båten befinner sig inom orkanområdet under den tid som det är risk för orkaner (ungefär mellan juli-oktober). Ett tredje är att det är någorlunda billigt. Här är billigare än i Sverige och betydligt billigare än övriga Västindien. Här finns mängder av varv och allt är anpassat till långseglare. En del båtar åker upp för bottenmålning, vissa för sandblästring (stålbåtar) och epoxibehandling, andra för långtidsuppläggning. Här finns firmor som är specialiserade på allt. En del på målning, andra på generatorer, ytterligare andra på motorservice osv. En hel industri är uppbyggd kring båtar. Ett varv kan ta in båtar under tak med masten på och göra stora reparationer. Tusentals stora båtar kan ligga upplagda inom speciellt skyddade områden. Ett antal binäringar har också uppstått tack vare alla långseglare. Här tillverkas en vindgenerator, som verkar vara den bästa av alla vindgeneratorer. Här tillverkas också en watermaker som är billigare än de andra i marknaden. Givetvis är båtaffärerna här en dröm för långfärdsseglarna med oändligt mycket större utbud än vad som finns i Sverige.

Karnevalen i Trinidad är också något helt speciellt. Hela landet är på något sätt engagerat. Karnevalen är inte bara fantastiska dräkter och dans på gatorna utan en mängd tävlingar i olika grenar. Här tävlas mellan steelbandorkestrar. I varje orkester är det 100 personer och det är ca 60 orkestrar som deltar i tävlingen. Det innebär att det är 6000 personer som är med och spelar på plåtfat. Här tävlas i Kings and Queens vilket är en dräktparad. Här utses den mest fantastiska dräkten både bland kvinnor och män. Om man nu kan kalla en dräkt som är 5 meter hög och 8 meter bred och 6 meter djup för dräkt. Hela dräkten står på hjul och någonstans i mitten finns en förare som rullar omkring på allt. I dräkten finns ibland belysning och fyrverkerier som avfyras när den rullas upp på scenen. Olika arrangerade ljusspel lyser upp dräkterna som skimrar i alla färger. Här tävlas i extempo där en man eller kvinna sjunger på rimmad text över ett visst ämne, som de får sig tilldelat uppe på scenen. Det är också utmaningar mellan olika extemposångare där det gäller att debattera på rim över ett givet ämne. Här är tävlingar i calypso, tävlingar i Limbo och mycket mycket mer. Allt detta håller på i tre veckor med ett crescendo de sista dagarna då alla finalerna går av stapeln och J´ouvert startar karnevalstågen. J´ouvert är en märklig fest som startar tre på morgonen den 26.2. Stora lastbilar med enorma högtalare, som drivs med dieselgeneratorer för att förses med ström, vräker ut musik. Andra lastbilar kör runt med steelband på flaken. De flesta människorna är utklädda på olika sätt. Tusentals och åter tusentals människor är i rörelse och dansar efter gatorna och kletar in färg och lera på varandra. Bilar kör runt i karnevalståget med färgpytsar där man kan få färg så att man kan kladda ner vänner och bekanta och för all del icke bekanta också. Stämningen är enorm, alla är på topphumör hela staden gungar i en oerhörd puls. Efter solens uppgång och fem timmars dansande på gatorna är alla nedkletade från topp till tå. Färgen rinner i håret och kläderna är nedsmetade. Svarta och vita går inte längre att skilja från varandra. Vid niotiden på morgonen återvänder vi, ett gäng på 10 svenskar, väl nedsmetade men mycket nöjda tillbaka till marinan. Alla är överens om att ingen därhemma hade trott att det var sant om de hade sett oss i karnevalsdansen. Vattenslagen kommer fram och alla blir duschade från topp till tå och färgen rinner i rännilar ner i havet. Den 27.2 åker vi åter in till Port of Spain och den tjusiga karnevalsparaden. Tio på morgonen samlas alla dansare efter sin lastbil med högtalare. Lättklädda kvinnor och män i alla former, runda, smala, gamla, unga utklädda till indianer eller romare eller andra fantasidräkter i sprakande färger och glitter och guld dansar fram genom gatorna efter sin lastbil. Tusentals och åter tusentals av fjädrar och plymer och svart hud gungar fram till intensiva rytmer. De få européer som deltar i tåget ser minst sagt malplacerade ut. Åskådarna dansar med längs gatorna. Överallt finns ficktjuvar så det gäller att inte ha mer pengar i fickorna än man har råd att bli av med. Efter sex timmars vandrande bland karnevalstågen drar vi åter ut mot vår marina och det är skönt att få sätta sig ner i båten och vila benen.

Karnevalen är över. Trinidadborna återgår till vanligt liv och börjar förbereda sig för nästa karneval. Elisabeth och jag seglar med Sefir tillsammans med Li ut till Chacachacare en ö ca sju sjömil väster om Marinorna. Här finns en mängd ankringsplatser i en stor vik på ön. Denna ö var fram till för ca 30 år sedan en isolerad plats där Leprasjuka (spetälska) levde. När man hittade medicin mot lepra så övergavs allt. Hus möbler allt lämnades kvar precis som det stod. Efter 30 år har naturen tagit över. Träd börjar växa in genom de sönderslagna fönstren. Lianer kommer in genom taken. Golvbrädorna har ruttnat bort på många ställen, rostiga gamla järnsängar står här och var en del nedsjunkna genom de ruttna golvbrädorna och i de mörka vrårna sitter fladdermössen. Här står rester kvar av den gamla röntgenapparaten och röntgenplåtar ligger utslängda över golvet. Journaler ligger utspridda här och var. I biografsalongen står rester av den gamla 35 mm projektorn kvar. Allting är färdigt för att spela in en skräckfilm. Smala stigar är det enda som finns kvar av de vägar som en gång fanns här. Det är en märklig känsla att tänka sig hur de sjuka levde här ute i ett helt eget litet samhälle.

Vattnet här ute är rent och fint och vi får många sköna bad. En dag vandrar vi upp till fyren, som ligger på norra udden av ön. Fyren ligger på 200 meters höjd med en fantastisk utsikt mot de Venezulanska bergen i väster och Trinidad i öster. Vi är fyra svenska båtars besättningar som vandrar upp till fyren, inte nog med det, samtliga är från södra Skåne Lorna med Vivi och Bo, Tinto med Louise och Bengt, Li med Lisbeth och Boris och Sefir med Elisabeth och Joh. De två första kommer från Limhamn och de två sista från Skanör. Efter några dagar här ute så drar vi oss tillbaka in till Chaguaramas. Vi ankrar utanför marinorna och runt om oss ligger flera svenska båtar. Chaguaramas är en skiljeväg, som delar upp oss seglare. Born Free med Hasse och Sou gick igår vidare mot Panama. Li och Tinto gick igår mot Orinocofloden för att hälsa på indianerna där. Euphoria, den röda allegro 27:an med Stefan och Johan från Ullricehamn gav sig just iväg mot Isla Margarita i Venezuela innan de vänder stäven hemåt mot Sverige. P-G och Margareta på HR 45:an Swedish Lion skall snart gå norrut mot Antigua. Lorna är på väg till Venezuela och därefter mot St Marten och sedan Azorerna och Spanien och tillbaka till Västindien om alla planer håller. Cora med Palle ombord skall liksom vi ta upp våra båtar här för att resa hem till Sverige. Om allt klaffar så skall Sefir lyftas upp på Coral Cove marina den 13 mars och den 17 mars flyger vi hem via Tobago och London. Den 18 mars skall vi förhoppningsvis trampa svensk jord igen efter 9 fantastiska månader med S/Y Sefir.

På återseende Elisabeth och Joh