Kära Vänner !

Vi har nu tillbringat en månad i Vanuatu, ett av världens minsta
länder. Det är nog det mest spännande och exotiska land som vi besökt hittills under vår jordenruntsegling.



Vanuatu paradiset på jorden?

Den 17.6 seglar vi in till Port Vila, Vanuatus huvudstad. Detta
måste vara en av världens minsta huvudstäder. Vi ankrar upp i bukten utanför i kristallklart turkost vatten. Härliga blomdofter från land strömmar mot oss och vi ser en frodig tropisk grönska breda ut sig mellan husen och upp mot kullarna. Vi vandrar längs en av stadens två gator för att besöka tullen. Det tar en stund att hitta och sedan följer det vanliga pappersifyllandet av blanketter. Vid den största gatan finner vi banken och tar ut pengar på en automat. Här heter pengarna Vatu och 1000 Vatu är värt ungefär 70 kr. Människor hälsar glatt på oss och några kommer fram och vill prata. Här finns lugn och ro och tid för varandra. Här känns genuint. Folket är inhemskt, kvinnorna bär traditionell klädsel, en luftig puffärmsklänning med bommiga mönster i starka färger som står vackert mot den mörka huden. Vi äter lunch på en trevlig restaurang nere vid vattnet. Kyparn som har seglat med fraktfartyg i Söderhavet berättar spännande his
torier för oss. Ett par timmar runt lunch är allt stängt, men efter lunch går vi till immigration, men de har stängt på eftermiddagarna på tisdagar och onsdagar så vi får vänta till nästa dag. På vägen tillbaka till Sefir besöker vi marknadsplatsen. Den är en stor öppen byggnad utan väggar och här säljs alla sorters tropiska frukter och grönsaker, kläder och träsniderier. Det är ett livfullt färgsprakande myller. Mellan stånden sitter kvinnorna oftast på golvet och väntar på kunder. Några ammar sina barn, och överallt dessa leenden. Vi vandrar längs vägen, trottoarer finns ibland och ibland inte. Gatubrunnar saknar oftast lock och det är stora gropar i gatan. Varje steg får man kolla var man kliver. Trafiken är livlig och trafikkulturen obefintlig. Men stämningen är härlig.

Nästa dag anländer Levanna och Li. Vi har genom kortvågsradion fått
kontakt med ett svenskt seglarpar Lars och Ann Christine. De har
blivit kvar här på Vanuatu. Han är elektronikingenjör och har fått
arbetstillstånd här. Deras lilla båt La Brique ligger uppankrad inte
långt från Sefir. Vi äter alla lunch nere vid restaurangen intill
jollebryggan. Det blir ett härligt svenskt gäng och vi får tips om
affärer, seder och bruk, utflyktsmål och allt annat vi behöver veta
på ett nytt ställe. Spännande är också att höra hur Lars och
Ann-Christine lever sitt vardagsliv här på denna udda plats på
jorden.

Vanuatu är en mycket ung nation. 1980 blev det en självständig stat.
Tidigare var det en märklig konstellation mellan Storbritannien och
Frankrike som gemensamt hade överhögheten över öarna, som tidigare
hette Nya Hebriderna. Då gällde både fransk och engelsk lag
samtidigt. Det fanns franska och engelska kokosplantager. De flesta
gick i konkurs och ingen lyckades bli rik men kokospalmerna står
kvar. Missionärer kom hit särskilt under 1800-talet. Dog de inte av
tropiska sjukdomar så blev de ihjälslagna och uppätna av
urinnevånarna. Nu är de flesta vanuiter med i någon form av kristen
kyrka presbyterianer, katoliker, sjundedagsadventister är de
vanligaste men det skulle inte förvåna mig om det finns gammal
avgudadyrkan kvar uppe i bergen inne bland byarna. Kanske blir en
och annan fiende uppäten. De gamla recepten på tillagning finns
säkert kvar.

Innan engelsmännen och fransmännen kom hit så fanns ingen stat här
till skillnad från Fiji, Tahiti, Tonga som var kungadömen, vilket Tonga fortfarande är. Här fanns bara bergiga öar och isolerade byar. Byarna låg ofta i krig med varandra och dödade fiender åts upp. Här finns ca 100 språk på en befolkning av idag ca 150 000 innevånare. Det officiella språket idag är bislama en slags blandning av inhemska språk och engelska. På den tiden fanns kanske 1 miljon innevånare. När den vite mannen kom hit förde de med sig sjukdomar som man inte hade motståndskraft emot som mässling, dysenteri, tuberkulos och könssjukdomar. 1920 hade 80-90 % av befolkningen dött, men nu ökar befolkningen igen. Ute i byarna på öarna lever man fortfarande på samma sätt som man gjorde för 200 år sedan förutom att kristendomen och t-shirten har gjort entré.

Midsommarafton firar vi hos Ann-Christine och Lars i deras
tjänstebostad ett trevligt litet hus inte långt från stranden några kilometer från Port Vila. Lars hämtar oss med sin tjänstebil en tvåsitsig pickup med flak, en passagerare får sitta på passagerarplatsen och fem passagerare på flaket. Vi har knytkalas med Janssons frestelse, köttbullar, sill och brännvin. Här finns både mygg, stora spindlar och mängder av hundar runt oss när vi sitter i fotogenlampans sken ute på terrassen i den mörka tropiska natten och njuter av svensk mat. Vi har en härlig kväll tillsammans. På lördagen besöker vi Alliance Francais som har arrangerat en matkulturpresentation från alla länder som finns representerade i staden. Det blir en kulinarisk exposé och vi går omkring och smörjer kråset. På kvällen är det stor musikfestival på marknadsplatsen. Den var dock mera påver konstigt nog. Den stora upplevelsen var att titta på folk, ca 20 vita bland över 1000 svarta. På söndagen är vi hembjudna till en annan svensk
a på stort midsommarkalas, Chritina Hedin och hennes australiensiske man som vi mötte på matmässan. Bland gästerna finns även några finländare som även de arbetar med olika utvecklingsprojekt. Till Kristina kommer också Sveriges Honorärkonsul Claes. Den enda bofaste svensken som saknas är bryggaren, som tidigare arbetade på Pripps, men nu brygger ett gott öl Tusker här i Port Vila. Kristina med man och tre barn bor i ett härligt hus uppe på en höjd med utsikt över hela bukten. Vi sitter ute på terrassen och njuter av vacker utsikt god mat och dryck och många intressanta samtal.

Den 24.6 lämnar vi Port Vila och seglar 20 sjömil norröver till
Havanna Harbour (det är ingen hamn utan en mycket stor skyddad vik). Vi ankrar på en fin ljus sandbotten. Badar, snorklar och njuter. Några utriggarkanoter kommer glidande i skymningen. När vi nästa dag vandrar längs stranden träffar vi Edvin, som är ute och paddlar sin utriggarkanot. Ett par systrar Alice och Maureen kommer i en annan och alla kommer de från Lelepa ,ön som ligger en sjömil bort och vi blir inbjudna att besöka ön. Nästa dag åker vi ut och besöker först Edvin och hans bror Arson. Utväxlar gåvor. Vi har med oss läsglasögon, Boris och Lisbeth solglasögon och Frank och Greta t-shirt mm. Vi får frukter och kokosnötter. Edvin visar oss runt i byn som är en blandning av plåtskjul och vackra flätade hyddor. Här finns häckar av kroton och hibiskus. En ny kyrka håller på att byggas, den gamla blåste bort i en cyklon, men bygget står still just nu då pengarna för tillfället är slut. När cyklonerna kommer flyttar man upp till
några stora grottor i berget och efteråt samlar man ihop resterna av hyddorna och bygger upp dem igen. Här finns en sjukstuga och sjuksköterska. Vi besöker också skolan med mängder av nyfikna och glada barn. Innan vi åker tillbaka till båtarna besöker vi Alice och Maureen och deras barn och får även här mängder av frukt och grönsaker. På kvällen bjuder Edvin och Arson på kava. Det är en gulgrön dryck (färg som grönärtsoppa) den framställs från kavabuskens rötter som mals ner och pressas genom kokosnötsfibrer. Vi dricker ett par skålar var och våra läppar och hals blir nästan lokalbedövade och man blir behagligt avslappnad. Här i Melanesien dricks kava istället för alkohol. Vilket som är minst nyttigt vet jag inte men det verkar som om kavan har en mer lugnande inverkan.

Ett nytt roder till vindrodret som bröts av på vägen mellan Nya
Zeeland och Nya Caledonien har kommit. Fedex har lyckats leverera detta på en vecka från Tyskland. Vi har fått ett nytt på garanti från Windpilot trots att det gamla var tre år gammalt, mycket fin service. Frakten fick vi själva stå för och den var inte billig. På morgonen går vi upp till vägen, som går strax ovanför vår ankringsplats. Tillsammans med Ron och Anna från Lazy Jack liftar vi med en pickup tillbaka till Port Vila. Vi står på flaket mellan kapellrören med fötterna instoppade bland kokosnötter och ved. Vägen ser ut som en grusväg i tjällossningstider som snirklar sig fram i skarpa kurvor och mycket branta backar. Ibland får vi ducka för grenar som sticker ut över vägen. Efter ca 30 km svänger pickupen av vägen och in i skogen och vi kommer till någon form av Vanuatisk lunchrestaurang som består av en öppen eld med stora järngrytor över. Här lastas merparten av kokosnötterna och veden av och vi kan nu stå betydligt bättre
på flaket resten av färden. Vi vill betala för vår resa till chauffören och vi gör upp ett pris på 1000 Vatu. Men vi får inte betala honom. Istället kör han in på en bensinmack och vi köper bensin för 1000 Vatu. På det sättet blir det en gåva och han har gett oss resan. På eftermiddagen tar vi en taxi tillbaka till ankringsplatsen något dyrare men betydligt bekvämare. Jag monterar rodret som passar perfekt.

Två dagar senare har vi seglat till Ambryn en ö som består av en
stor vulkan som fortfarande är aktiv! Vi ankrar utanför byn Rannan och utriggarkanoter kommer ut och vill sälja träsniderier. Ambryn är känt för sina fina sniderier. När vi kommer i land träffar vi en grupp träsnidare som håller på med en stor "totempåle" som skall levereras till ett hotell. De visar oss andra vackra mindre sniderier. Vi tar sedan en promenad upp på ön på slingrande och mycket branta stigar. Vi följs hela tiden av två små flickor i 8-års åldern som tar hand om oss på ett förtjusande sätt. De passar oss så vi inte tar vilopaus under något kokosnötsträd. Får man en nöt i huvudet kan man dö eller bli allvarligt skadad. Här är det kokosnötsdöden och inte trafikdöden som är faran. Efter ett par timmars jobbig promenad möts vi av byn Fanlas chief en vänlig äldre man som hälsar oss välkommen till byn. När vi kommer fram lägger man ut en palmbladsmatta i skuggan av ett stort träd och lägger ut sina sniderier på mattan. M
edan vi står här så kommer det fram fler och fler alster från hyddorna runt om i byn. Vi köper några sniderier och vandrar upp genom den vackra byn med sina flätade hyddor. Ett stort Banyan träd som står mitt i byn är tabu, här finns andar som inte får störas och vi får absolut inte fotografera trädet. På eftermiddagen kommer vi ut till våra båtar igen trötta efter den tuffa promenaden. I nattmörkret lyser vulkanens rök blodröd av ljuset från de aktiva kratrarna. Det är något kusligt, märklig, uråldrigt över denna plats.

Nästa morgon före soluppgången lättar vi ankar och går för motor
norrut längs Pentecost som är en lång smal ö. Vid ett tillfälle ser vi fenorna från ett par stora hajar. Längs hela Pentecost, som är känt för sina hajrika vatten, bör man undvika att bada. Vid en brant hög klippa ser vi en koloni med flygande hundar, flera hundra är uppe och flyger. Flygande hund är en slags jättelik fladdermus ungefär stor som en korp.

På eftermiddagen kommer vi fram till Asanvari på ön Maevos södra
udde. Vi ankrar intill ett porlande glittrande vattenfall. Havsvattnet är så klart att de ingjutna bokstäverna "CQR" går att läsa på ankaret som ligger på botten på 15 meters djup. Det är nog det klaraste vatten vi sett. Vi kastar oss i för ett uppfriskande dopp innan vi åker vi in med jollarna och möter Nelson, Asanvaris Chief. Han är en liten äldre man på ungefär 60 år och det är han som bestämmer i byn. Han är en person som utstrålar vänlighet och värme men som samtidigt har en naturlig auktoritet. Här inne har han startat Asanvari Yachtklubb en av världens mest exotiska båtklubbar. För en kostnad av 500 Vatu (35kr) är nu Sefir evig medlem i denna klubb. Klubblokalen som är en stor samlingssal utan väggar och med palmbladstak är både festlokal och samlingsplats för byn och används också som kyrka.

Bredvid båtklubben ligger kokhuset där man eldar på marken och sedan
ställer grytorna direkt på elden. Hela dagen stiger röken rätt genom palmbladstaket. Någon skorsten finns inte. Byn ligger väl skyddad i två dalgångar. Tack vare vattenfallet så har man kunnat få rinnande vatten till hela byn. Här finns vackra hyddor med flätade väggar och palmbladstak och små trädgårdar ligger runt hyddorna. Gångstigar med häckar av dracena, kroton och hibiskus finns längs hyddorna. Några fordon finns inte. Inte ens en skottkärra kan vi se. Hjulet verkar inte vara uppfunnet här ännu. Överallt kommer det ut människor från hyddorna och hälsar på oss. Barnen älskar att bli fotograferade, särskilt med digitalkamera där de själva kan få se sig på bild. Här finns ingen radio och ingen tv. Det finns en telefon i byn. Elektricitet finns inte annat än en bensindriven generator som går att lysa upp yachtklubben med. Skolan ligger mitt i byn och här vimlar av barn. Mat har man massor av. Kokospalmer finns överallt liks
om bananplantor. Grisar och höns vandrar runt överallt och slaktas vid behov. Ofta verkar varje familj ha en ko som ger mjölk. Gott om fisk finns i havet. Dessutom odlar man sötpotatis, kassava och taro och kava växer också här.

Nästa dag är det fest, med dansuppvisning av byns män. Här dansar
bara männen. De är krigsmålade och har grova bamburör som de slår i golvet vilket ger en dov ton. Ena annan har en urholkad stock och slår på. Man känner kontakten med en tid som inte är särskilt långt bort från när man krigade mellan byarna. När man dödat en fiende hade man fest och tillagade denne. Det verkar alltid ha varit män och aldrig människor från den egna byn. På eftermiddagen hörde vi skriet från grisen som slaktas till vår fest. Den tillagas sedan av Nelsons son som är restaurangkock. Vi dricker kava, men till grisköttet har vi med eget vin. Det kommer en orkester som spelar på små gitarrer och en basfiol som består av en trälåda en trästång och en sträng. Genom att spänna stången mot lådan får man olika toner. Vi dansar hela kvällen tillsammans med barnen och vuxna från byn. En liten naken pojke på 2 år är med och dansar förtjust hela tiden. Vid tiotiden på kvällen åker vi ut till båtarna. Kvällarna blir aldrig sena
, vi som seglar liksom byborna följer ljuset och går upp i gryning och lägger oss strax efter skymningen.

Ett par dagar senare ordnar Nelsons son en utsökt middag på
kokoskrabbor. Vi var 10 personer som delade på tre krabbor och alla
blev mätta. Köttet i en klo var som en mindre tornedau.

Människorna ute i byarna lever i ett nästan kontantlöst samhälle.
Den stora kostnaden är skolavgift för barnen. Avgiften per termin var för ett litet barn 600 Vatu (42 kr) för ett på mellanstadiet 2000 Vatu (140 kr). Detta verkar ju otroligt lågt men för ett samhälle som inte har några pengar är det mycket. Den inkomstkälla man har är annars kopran, som kommer från kokosnöten men priset är så lågt att det knappast lönar sig att skörda kokosnötter längre.

Till slut kommer ändå den dag då vi måste vidare och det är med stor
saknad vi lämnar Asanvari och chief Nelson. Denna plats är nog det närmaste paradiset vi kommit. Färden går vidare ca 50 sjömil västerut till Luganville, Vanuatus näst största stad. Denna byggdes upp under andra världskriget av amerikanerna och de hade här en stor flottbas. Nu står det mesta och förfaller. Vi tar en boj utanför Aore Resort en trevlig bungalowpark med fin och billig restaurang. En kväll är vi inne och äter en god middag tillsammans med Greta och Frank från Levanna. Det är disco och vi dansar och har mycket trevligt hela kvällen. När vi sedan kommer ut till båten så har vi haft påhälsning ombord på båda båtarna. Vi på Sefir har haft tur och bara blivit av med 25 CD skivor ett antal t-shirt och shorts. Det är värre för Levanna där man tagit pengar kreditkort två kikare. Vi får väl skylla oss själva då vi inte låst båtarna men det ger ändå en besk eftersmak från ett land som vi har upplevt som så fantastiskt.

Vi köper diesel vilket är en komplicerad process. Först åker vi till
tullen och klarerar ut och får papper att vi kan köpa tullfri
diesel. Sedan tar vi taxi till Shells depå och beställer och betalar
två fat med diesel. Därefter kör Shell ner dessa fat till stranden i
Luganville där resortens färja hämtar dem och samtidigt har med sig
två tomma fat. Sedan är det bara för oss att på sandstranden stå och
handpumpa dieseln över till 20 liters dunkar som vi transporterar
med jollarna ut till våra tre båtar. Rationellt är det inte men
trevligt. En dags arbete för tre personer för att tanka 130 liter
till varje båt. Under tiden provianterar Greta, Lisbeth och
Elisabeth mat och dryck för en månad.

Nu är det dags för en ny liten tripp på 850 sjömil till Luiciaderna
på Papua New Guinea.

Hälsningar från SY Sefir

Elisabeth och Joh