> Hej vi seglar nu på Indiska Oceanen sex dagar ut från Darwin i
> Australien. Solen har just gått ner och den tropiska korta men vackra skymningen omger oss. Vi är nu på väg till Coccos Keeling några små öar 2000 sjömil väster om Australien. Nu har vi tid att läsa böcker och skriva resebrev. Det är alltid lika roligt att höra ifrån Er alla. Vi har lite svårt att få nyheter från Sverige så skriv gärna och berätta vad som sker därhemma.
>
>
>
> Papa New Guinea
>
> Så har vi då äntligen nått Louiciaderna , " just in time". Med solen i
> ryggen finner vi lätt revöppningen trots att det elektroniska
> sjökortet inte stämmer och både vind och vågor ökat betydligt de två
> senaste dygnen.
>
> Innanför revet breder en milsvid lagun ut sig. Vi ser vackra
> gräsbevuxna vulkanöar. Det är lite likt Nya Zeeland stundtals. I
> vikarna glimmar kritvit sand och både palm och regnskog breder ut sig
> uppför bergssidorna. Det kommer stråk av dofter från blommande
> Frangipani.
>
> Vi glider in som tre rymdfarkoster från en annan värld Lewanna, Li och
> Sefir i den stora viken på ön Nimoa. Längs stranden syns tre små byar.
> Rafael, öns "polis", kommer utglidande i sin utriggarkanot. Vi bjuder
> honom ombord och blir välkomnade att besöka byarna nästa dag. Rafael
> ler med illröda beteltänder och berättar för oss om sin kultur. Här
> ligger statusen i antal stenyxor och snäckhalsband. För dem kan man bl
> a byta till sig en fru. Yxorna och halsbanden används också i det
> försäkringssystem "Kularing" som man byggt upp mellan öarna. Varje år
> samlas man till en stor festlighet, då männen ger varandra gåvor för
> att på så sätt kunna be om en gentjänst om man kommer på obestånd. Här
> finns visserligen en valuta, Kina, värd ca 70 öre, men den används
> mycket sällan. Vi kan traida med T-shirts, socker, mjöl, rep och gamla
> glasögon m.m. och får frukt och grönsaker i utbyte. När mörkret faller
> ser vi hur eldarna lyser inifrån byarna. Här finns ingen el.
>
> Nästa dag besöker vi Rafaels by som är mycket vacker och välskött men
> oerhört primitiv. Hyddorna är flätade och står på pålar. Sandgångarna
> emellan är prydligt sopade. Några kvinnor är klädda i bastkjolar, de
> är nyblivna änkor och skall gå klädda så en tid. Alla ler vänligt mot
> oss med illröda beteltänder. Alla tuggar denna nöt blandad med senap
> och malda koraller. Några små babies gråter förtvivlat på mammas arm
> när de får syn på oss vita jättar. De större barnen kommer förtjust
> emot oss och visar oss runt.
>
> På stranden ligger en stor vackert utsirad utriggarkanot som användes
> vid långfärder och i samband med Kularingfestligheterna. Några kvinnor
> vandrar iväg till sina odlingar uppe i bergen. Här rör man sig mjukt
> och vackert. Alla balanserar smidigt en konstfullt flätad korg på
> huvudet och har en stor machete i handen. Vi vandrar med dem en bit
> till nästa by där skolan finns. Mängder av glada barn rusar ut och
> vill bli fotograferade. Lärarinnan Petrina hälsar oss välkomna och
> bjuder in oss i skolan och presenterar sin verksamhet.
>
> Petrina har blivit utvald av alla i byn att få gå på en sex veckors
> utbildning på huvudön Misima. Nu har hon fått kompetens att undervisa
> lågstadiebarnen, vilket hon gör med stor frenesi. De har fina
> skolböcker utgivna av regeringen i Papa New Guinea. Det är spännande
> att se på bilderna, som illustrerar och instruerar uppgifterna, vad de
> förmedlar om kulturen.
>
> Mest imponerade blir vi av en stor affisch på väggen som proklamerar
> jämlikhet mellan könen och visar en pojke och en flicka bredvid
> varandra klädda i sina typiska Papa New Guinea dräkter. Petrina
> berättar stolt att hon infört att även flickorna nu får träna
> spjutkastning för att kunna harpunera sin fisk och att det visat sig
> att de blir minst lika skickliga som pojkarna. Vidare har hon infört
> att alla äter tillsammans, tidigare åt männen och pojkarna för sig.
> Petrina måste vara en mycket stark kvinna som förmått genomdriva denna
> förändring i denna uråldriga kultur.
>
> Vi vandrar vidare och kommer till snäckhalsbandstillverkarens hyddor.
> En förtjusande familj, där alla medlemmarna deltar i arbetet, visar
> oss hur de tillverkar sina vackra halsband. Med mycket primitiva
> redskap slipar de snäckskal i olika gula och röda nyanser till små
> runda plattor som de sedan trär upp till vackra halsband. De betingar
> ett mycket högt värde i deras kultur.
>
> En dag åker vi ut och snorklar bland de mest vidunderligt sköna
> koraller i de mest fantastiska färger och formationer. De är nog de
> vackraste vi sett hittills. Därefter far vi in till den tredje byn som
> har högstadieskola, missionsstation, kyrka och ett litet sjukhus. Här
> har de flesta hyddorna bytts ut till enklare små hus och skjul i
> korrigerad plåt. Vi träffar syster Catherine som är nunna på
> missionsstationen och också tjänstgör som sjuksköterska och barnmorska
> på sjukhuset. Syster Catherine är full av humor och livsglädje och
> bjuder in oss till söndagens gudstjänst.
>
> Vi hälsar också på skolungdomarna som denna dag har haft näringslära
> med matlagning på schemat och nu sitter och äter sin egenhändigt
> lagade mat utanför skolhuset. Det är slående vilken självkänsla och
> livsglädje dessa ungdomar utstrålar. Man undrar vad vi har för oss i
> vår kultur egentligen. Ingenstans ser vi någonsin barn eller ungdomar
> uppträda tråkigt vare sig mot vuxna eller varandra och de ser ut att
> ha så roligt.
>
> Nästa dag beger vi oss ut på vandring i bergen. Det är sagolikt
> vackert. Vi följs av tre små pojkar och två äldre flickor. Alla tar
> ett naturligt ansvar för oss och varandra och ser efter att alla är
> med och om någon behöver hjälp. Uppe på toppen ser vi ut över alla
> vikar och rev och havet skimrar i alla tänkbara gröna, turkosa och blå
> nyanser. Nere i skogen tjattrar papegojor i alla de färger och stora
> vita kakaduor flyger upp bland träden när vi kommer. I en vik flår en
> fiskare sin nyfångade jättefisk, handflatestora blåskimrande fjäll med
> sagolikt spetsmönster täcker klippan.
>
> På söndagen går vi till kyrkan. Den är relativt nybyggd eftersom den
> gamla flugit bort i en cyklon. På väggarna finns fantastiska målningar
> utförda av Petrinas man Det är intressant att se hur man här
> föreställer sig paradis och helvete. Som vanligt får vi en stor
> musikupplevelse. De sjunger alla oerhört vackert. Män och kvinnor
> sitter för sig med korslagda ben på golvet. Kyrkan är full.
>
> Efteråt blir vi bjudna på kyrkkaffe av syster Catherine och syster
> Madeleine som är på topphumör och skojar och skrattar hela tiden. Vi
> har med oss läsglasögon som gåva. Det uppskattas enormt. Syster
> Madeleine blir stormförtjust i ett par rosa som passar perfekt och hon
> undrar med glimten i ögat om vi tror att biskopen kommer att "fancy
> her" vid nästa stormöte.
>
> Därefter tar syster Catherine med oss på rundtur på sjukhuset. Vi får
> hälsa på alla nyförlösta mammor och beundra de dygnsgamla små knytena
> som är alldeles ljusa i hyn. Det har blivit mycket populärt att föda
> på sjukhuset då överlevnadsfrekvensen ökat betydligt för både mammor
> och barn sedan syster Catherine har fått fina mediciner och
> desinfektionsmedel från Tyskland. Männen kommer paddlande med sina
> höggravida hustrur på utriggarkanoter långväga ifrån. I
> förlossningsrummet finns en brits med ett gammalt plastskynke på. Från
> en bjälke i taket hänger en gammal Bessmanvåg som man väger de nyfödda
> med, hängande i ett knyte. På sköterskeexpeditionen finns
> informationsplanscher om TBC, polio, Aids och en del förfärliga
> tropiska parasitsjukdomar.
>
> Nu seglar vi vidare ut mot obebodda öar, ligger för oss själva i
> sagolika vikar och njuter av alla turkosa nyanser och kritvita
> sandstränder fulla med sköna snäckor. Vi drar oss sakta mot Misima,
> huvudön, för att klarera ut. Johs fot har plötsligt börjat svullna
> upp. Några små sår, som uppstått efter att ha skrapats mot koraller,
> har blivit infekterade. Huden är röd och het ända upp mot smalbenet
> och foten är rejält svullen. Det ser riktigt illa ut. Kan även leden
> ha blivit infekterad? Kan det bli blodförgiftning? Nu känner man sig
> plötsligt ganska utlämnad här i Paradiset, dessutom är hamnen full av
> krokodiler när vi anländer till Misima. På E-mailen har vi fått råd
> hemifrån om lämplig behandling och penicillinsort som vi tyvärr inte
> har ombord. Jag beger mig till sjukhuset för att få hjälp. Joh har nu
> över 39 graders feber. Utanför sjukhuset står folk i kö. Jag får komma
> in till den enda doktorn med min FASS i högsta hugg. Doktorn är mycket
> hjälpsam, verkar kunnig men ser oerhört dåligt. Alla
> desinfektionsmedel och handskar är slut. Man tvättar såren med vanlig
> Klorin som man blandar med kranvatten. Jag beslutar mig för att Joh
> får vara kvar på båten. Som tur är finns lämplig penicillinsort. Efter
> ett dygns penicillinbehandling har svullnaden och febern lagt sig.
> Foten får vila i högläge i 3 dygn och jag passar på att proviantera på
> marknaden och i de tre små affärer som finns. Även här bär kvinnorna
> sina bördor på huvudet men inte alltid i vackra korgar. Det ser roligt
> ut när de bär vanliga plastpåsar där man ser smör och mjölkpaket
> dingla utmed öronen. Men hållningen och gången är fortfarande utsökt.
>
> Nu börjar vi längta efter civilisationen igen och sätter segel mot
> Australien..
>
> Varma hälsningar från S/Y SEFIR
>
> Elisabeth och Joh
>
> ----------
> radio email processed by SailMail
> for information see: http://www.sailmail.com
>
>
>