> Hej
>
> Det var ett tag sedan vi skickade något resebrev. Vi har haft svårt
> med vår mail ombord då avståndet till närmaste station som tar ner
> våra mail varit långt och då går det mycket långsamt. Vi har haft
> intensiva dagar iland och stundtals hårda seglingar som gjort det
> svårt att sätta sig vid datorn och skriva. Nu ligger vi i Mendelo på
> Kap Verde och väntar på lättare vindar för avstampet mot Azorerna. Vi
> hoppas att våren har kommit till Sverige. Vi siktar på att komma hem
> till Skanör den 19 juni om väder och vindar är oss nådiga.
>
> Glada hälsningar från
>
> Elisabeth och Joh
>
>
> Öar i Atlanten
>
> Drygt 1200 sjömil ut från Afrikas fastland ligger St Helena (något
> längre än avståndet mellan Sydsverige och Island) och ytterligare 700
> sjömil åt nordväst ligger Ascension. Bägge är två små ensamma öar
> utkastade i ett oändligt hav. Ett fåtal sjömil utanför deras kuster är
> vattendjupen 3.000-4.000 meter. Ingen av öarna har någon riktig hamn.
> Allt som skall transporteras till och från öarna måste lastas på en
> pråm från fartyget som sedan transporteras in till ön där stora
> mobilkranar lyfter i land containrar och styckegods.
> Lastningsplatserna ligger på bägge öarna på nordvästra sidan och har
> skydd mot den rådande sydostpassaden. Däremot har ingen av öarna något
> skydd mot dyningen som kan komma från alla riktningar. Ibland är
> dyningen 3-4 meter hög och då kan varken passagerare eller gods
> transporteras mellan fartyg och land. Det går ett fartyg från
> Kapstaden som anländer till öarna ungefär var tredje vecka. St Helena
> har ingen flygplats utan är helt beroende av detta fartyg för alla
> transporter av både människor och gods.
>
> Efter drygt åtta dagars segling från Walvis Bay i Namibia och med
> stadiga dygnsdistanser på mellan 150 och 160 sjömil i den härliga sydostpassaden så ankrade vi tillsammans med Levanna i den lilla bukten på nordvästra sidan av St Helena. I en trång dal med branta bergssidor som mynnar mot havet ligger St Helenas huvudstad Jamestown inklämd som ett smalt band. Här finns en liten passbåt som transporterar oss mellan Sefir och land. Det går inte att på ett säkert sätt lämna en jolle vid stranden. Landningsplatsen består av en kaj på ca 10 meters längd där man byggt en träkonstruktion över och från denna har man hängt linor med knopar på. När passbåten kommer till kajen gäller det att ta tag i en sådan lina och vänta på att dyningen höjer upp båten på lämplig höjd så man kan ta språnget i land. Över denna lilla kaj måste alla ta sig om man skall lämna eller komma till St Helena. På land står hamnkaptenen och hälsar oss välkomna till ön. Han ger oss all information vi kan behöva och visar oss till polisen som sköter immigration och talar om var tullen finns. Här finns inga skyltar för polis och tull, det är sånt som alla på ön ändå vet.
>
> Jamestown är en stad på ca tusen innevånare. Många av husen är byggda
> på 1700-talet. Över staden vilar idag lite av 50-tals stämning. När
> man går in i en livsmedelsaffär handlar man över disk och bakom disken
> står konservburkarna på prydliga rader. De som först kom till St
> Helena var portugiser på 1500-talet och fortfarande så har de flesta
> innevånarna portugisiska drag. När portugiserna kom hit så var ön
> obebodd. Engelsmännen har senare tagit över och är de som längst tid
> har haft makten på ön och fortfarande har det. Under lång tid var
> detta ett omlastnings och bunkringsställe för segelfartygen som kom
> hit för att fylla på förråden med grönsaker och kött på sin väg till
> eller från fjärran mål i Indien och ännu längre bort. Ön är sju km
> bred och fjorton km lång och 800 meter hög. Bergssidorna reser sig
> nästan lodrätt ur havet runt hela ön men uppe på ön är det bördigt och
> grönt med ett kuperat landskap. Här bor ca 4000 personer och här finns
> 1500 bilar! Alla människor vi möter är otroligt vänliga och
> tillmötesgående och vill hjälpa oss på alla sätt. Man förstår att det
> måste vara roligt för dem med de få segelbåtar som varje år tar sig
> dit.
>
> En dag gör vi en utflykt i troligtvis öns äldsta bil som är en
> amerikanare från 1928 med en sexcylindrig motor på 28 hästkrafter. Den är helt utan tak vilket ger en mycket bra utsikt där vi sitter på de gamla sätena av läder och sakta glider fram genom landskapet. Uppe på ön möts vi plötsligt av blommande gröna dalar och njuter av pinjedoft och oleander i alla färger.
>
> Vi far i Napoleons fotspår, St Helenas mest berömda innevånare genom
> tiderna. Han transporterades hit efter att han hade förlorat slaget
> vid Waterloo. Detta var antagligen den mest isolerade ö engelsmännen
> kunde hitta. Härifrån kunde han inte rymma som han gjorde från Elba
> där han tidigare placerats. Napoleon var ingen vanlig krigsfånge utan
> levde ett mycket komfortabelt liv på ön tillsammans med några av sina
> trogna generaler och stab av tjänstefolk. Han bodde i en vacker
> herrgård och var fri att röra sig på ön. Han levde här under sex år
> fram till sin död och begravdes sedan i en vacker skogsglänta som han
> själv sett ut. Något årtionde efter sin död transporterades hans
> kvarlevor till Frankrike men graven på St Helena vårdas fortfarande
> och ägs i dag av franska staten.
>
> Till höger om staden högt uppe på berget ligger en gammal
> försvarsanläggning. Dit vandrade vi en dag tillsammans med Frank och Greta från Levanna, först upp genom staden och sedan på en smal bergsväg som slingrade sig upp längs bergssidan. Utsikten över ankringsplatsen och staden är magnifik. Här blev vi bjudna på te av ett engelskt par där frun arbetar för öns engelska guvernör. De bor längst ut på klippkanten och har detta som tjänstebostad. Från den gamla försvarsanläggningen ner till staden går sedan en trappa kallad Jakobs stege fullständigt spikrak nerför klippan, 700 trappsteg lång. Steghöjden är inte svensk byggnorm precis utan betydligt högre och det tog flera dagar innan vi kunde gå ordentligt efter att ha gått nerför trappan.
>
> Att gå på restaurang är också speciellt då man dagen innan måste
> beställa den mat man ville äta. Bland långseglarna var Anns Place den mest kända restaurangen. Där samlas långseglarna på kvällarna och dricker öl och berättar sina mer eller mindre sanna historier. Här hänger vimplar och flaggor från alla jordens hörn men vi kunde inte hitta någon från Sverige. Vi överlämnar en vimpel från Skanörs Båtklubb till Ann själv, en dam i femtioårsåldern, som driver sin restaurang sedan ungdomen.
>
>
> Efter fyra dagar på St Helena sätter vi kurs mot Ascension. Vi får en
> fin segling i lite lättare vindar. Efter fem dagar ankrar vi utanför Georgetown, Ascensions huvudstad. Staden består av ett tjugotal hus. Ascension är inte så hög som St Helena även om det finns en bergstopp som sticker upp ganska högt och vars bergssidor är gröna. Resten av ön är öken och det regnar nästan aldrig. Landskapet är ödsligt vackert i sina brunröda nyanser. Ascension är tio km lång och nästan lika bred. Befolkningen är på ca 700 personer. De flesta som lever här kommer hit p.g.a. det militära flygfältet, som ligger strategiskt mitt i Atlanten.
>
> Landstigningen är minst lika knepig som på St Helena men här får man
> göra det med egen jolle. Samma system med linor som hänger vid kajkanten används även här. Vi far med jollen två meter upp och ner och det gäller att hoppa av respektive i jollen i rätt ögonblick när det stämmer med kajen.
>
> Vi hade en fantastisk upplevelse på Ascension som är känt för sina
> stora havssköldpaddor som varje vår kommer från Brasilien för att lägga sina ägg på sandstränderna runt Ascension. Vi har ankrat utanför en vacker sandstrand. Varje morgon ser vi breda spår av de havssköldpaddor som varit inne och lagt sina ägg under natten. Runt Sefir ser vi då och då sköldpaddor som sticker upp sitt huvud för att andas. Vi vandrade på stranden en natt och då kom hundratals jättesköldpaddor kravlande upp som pansarvagnar för att lägga ägg. Helt enormt. De är mellan 1,5 och 1,75 meter långa och väger upp mot 250 kg. Vi satt och passade en hona som grävde en stor grop ca 2 meter djup. Vi satt alldeles intill på kanten och hörde hur hon pustade och stönade och såg äggen trilla ner alldeles sidenglänsande vita stora som pingpongbollar. Oftast lägger den 100-120 st ägg innan den täcker sina ägg med sand och ger sig iväg ner mot havet och försvinner i vågorna. Normalt lever dessa jättelika sköldpaddor sina liv utanför Brasiliens kust. När de sedan i 30 års åldern blivit könsmogna så simmar de 200 mil över till samma strand där den en gång kläckts för att lägga sina ägg. Ungefär tio gånger vandrar en hona upp på stranden för att lägga ägg innan den åter simmar tillbaka till Brasilien. Där äter de upp sig och lever i ca fyra år innan de åter simmar tillbaka till Ascension för att lägga sina ägg på samma ställe i sanden. En havssköldpadda kan bli mer än 100 år gammal.
>
> Efter tre dagar lämnar vi Ascension för att segla mot Kap Verde.
> Levanna seglar mot Fernando De Noronha utanför Brasilien. Till en
> början har vi fortfarande sydostpassaden som skjuter på upp mot
> ekvatorn men den blir allt svagare. Gennakern får hjälpa till. Vi är
> lite stressade för vi skall möta vänner som kommer med flyg till Sal
> den nordostligaste ön i Kap Verde. Vi har räknat med att klara 120
> sjömil per dag och alltid tidigare klarat av det med marginal. Det är
> bara det att vi nu skall igenom doldrums ett bälte ungefär vid
> ekvatorn där vindarna är svaga och kan komma från alla håll. Vi har
> tur och lyckas göra mycket bra distanser de första dygnen så vi har
> lite att ta av. Med lite hjälp av motorn så kommer vi snabbt genom
> doldrums. Det är mycket regnskurar och åskväder här. Dessa ger oss
> riktigt hårda vindar då och då och vi kan segla fort korta stunder
> innan vinden åter dör ut. Fem grader norr om ekvatorn får vi nordliga
> till nordostliga vindar och motström. Vi skotar hem inte allt för hårt
> för då räcker inte drivet från båten till för att hålla fart mot sjön.
> Vi försöker utnyttja olika vindskiften när vinden vrider och tar oss
> sakta upp mot Cap Verde. Ett tag hade vi två knops motström och då
> kändes det nästan hopplöst men till sist kom vi ur strömmen och fick
> till och med medström. Om man ändå kunde förstå varför ett par knops
> motström plötsligt ändras till någon knops medström då hade man kunnat
> segla mycket fortare. Vindstyrkan ökar ju närmare Kap Verde vi kommer.
> Vi har ca 10 m/sek men revar inte då vi behöver all kraft för att ta
> oss mot sjön. På bidevind (när man seglar mot vinden) är man mycket
> mer beroende av att ha driv för att komma någonstans. På undanvind kan
> man segla med lite segel men ändå hålla fart. Vindrodret styr helt
> fantastiskt. Varje litet vindskift tar det tillvara och när vinden
> kortvarigt ökar så håller det upp mot vinden just så mycket som
> behövs. Nya fräscha segel från Sydafrika spelar också en enorm roll.
>
> Tidigt på morgonen den 30/4 ser vi en mäktig ö framför oss. Det är
> Fogo den sydligaste av Kap Verdes öar. Det är en rund ö 22 km i
> diameter och nästan 3000 meter hög. Detta är den enda ön som har en
> aktiv vulkan av Kap Verdes öar. Toppen av vulkanen syns högt över
> molnen. Vi slår mot öster när vi börjar få känning av de starka vindar
> som ofta bildas vid höga öar och fram mot eftermiddagen siktar vi
> Santiago, som är den största ön i Kap Verde där ungefär hälften av Kap
> Verdes befolkning bor. Vi slår igen och seglar i sjölä av Santiago
> norrut och njuter av solen som lyser upp de brunröda bergen.
> Fortfarande har vi ett drygt dygn framför oss innan vi kan ankra
> klockan två på natten i Baia de Palmeira på Sal den 31.3. Efter 14,5
> dygn till sjöss hann vi i tid med ca 23 timmars marginal innan våra
> vänner kom med flyget. Vi hann få ut alla våta dyner filtar och
> madrasser från förpiken och torka dem i solen. Förluckan läcker lite i
> en hörna och efter åtta dygns kryss, den absolut längsta kryss vi
> någonsin gjort, och med alla ton med vatten som strömmat över fördäck
> när Sefir tryckt sin stäv genom vågorna, kan man inte begära att inget
> vatten kommer in någonstans. Vi hinner städa båten och förbereda
> gästkojer och plats för fyra.Vi kan klarera in men ingen färskmat
> finns att handla. Ingen taxi finns. Det är en liten gudsförgäten plats
> vi hamnat på. Som tur är har vi förberett familjen Matz på att vi
> eventuellt inte kan möta dem på flygplatsen men vi tänder
> däcksbelysningen och hissar stora svenska flaggan i masttoppen och
> sätter oss på vakt. Klockan 2 på natten syns några billycktor på
> kajen, vi signalerar med topplanternan och taxin svarar. Joh kör in
> med dingen och ficklampa och hämtar. Ombord kommer Fredrik 11, Calle
> 13 och Carina och Erling Matz som båda har seglat med oss över
> Atlanten i olika omgångar. Det blir ett kärt återseende. Vilken
> känsla!
>
> Seglarhälsningar
>
> Elisabeth och Joh
> -------------------------------------------------
> Do not push the "reply" button to respond to this
> message if that includes the text of this original
> message in your response. Messages are sent over a
> very low-speed radio link.
>
> The most concise way to reply is to send a NEW message
> to: SB6254"at"sailmail.com
> If you DO use your reply button, be sure to delete
> the original message text and these instructions
> from your reply.
>
> Replies should not contain attachments and should be
> less than 5 kBytes (2 text pages) in length.
>
> This email was delivered by an HF private coast station
> in the Maritime Mobile Radio Service, operated by the SailMail
> Association, a non-profit association of yacht owners. For more
> information on this service or on the SailMail Association, please see
> the web site at: http://www.sailmail.com
>
>